Här kan ni läsa Kristian Borells krönika som publicerades i Sulkysport nummer 6:
Ett glas Bordeaux i efterdyningarna av Prix d’Amérique och det känns som om jag var tolv år igen, med oslagbara franska travare och Alain Delon överallt.
På vägen in mot säsongens Prix d’Amérique läste och tittade jag på det absolut bästa i kriminalväg – Jean-Pierre Melvilles USA-inspirerade men ändå helt unikt franska gangsterrullar och Jean-Claude Izzos briljanta genreuppdaterande Marseille-triologi (Total Khéops, Chourmo och Soléa).
KRISTIAN BORELL
Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt.
I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.
Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.
– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.
Jag beslutade mig för att gå till botten med de sydfranska gangsterstorheter Izzo nämner Tany Zampa, Francis belgaren och Jacky le Mat (”Den galne Jacky”).
När man läser in den sistnämnde hamnar man ofrånkomligen och alldeles underbart i det franska travet.
Jacques Imbert, Le Mats egentliga namn, älskade trav, var en klart duglig tränare och kusk (med bland annat fransk amatörtitel), och slog sig under några år ihop med Pierre-Désiré Allaire och ovan nämnde Delon på en gård i Le Puy-Sainte-Réparade utanför Aix-en-Provence.
det finns hur många kaniner som helst att dra ur den franska travhatten
Till slut blev Le Mat körd på porten av fransk travsport på grund av sina andra verksamheter, men Allaire och Delon körde vidare och travvärlden kunde njuta av hästar som Chablis, Equiléo och Fakir du Vivier.
Bara dagar innan årets Prix d’Amérique blir historien om Jacky Le Mat, pappa Allaire och Delon till ett tecken och bevis på att det finns hur många kaniner som helst att dra ur den franska travhatten. Strömmen är inte bara strid, det är en outsinlig flod.
Saker och ting som är som när man var liten, skulle kunna handla om att återställa och inte utveckla. Det vore inte så konstigt med tanke på fransk obenägenhet att förändra och risken att trilla av linan som alltid sällskapar den som vägrar att tänka nytt. Så säkra på att man vet och kan bäst, med stängd stambok, kuskar som alldeles för ofta kör alldeles för ivrigt, en självklar plats för voltstart, insisterandet på att fölston – ofta med föl – ska transporteras till avelshingstens station för seminering istället för att transportera sperma till stoet.
nationalsymbolen Marianne, det kanske mest franska av allt franskt
Sin envishet och arrogans till trots lyckas man att göra något annat än att bara återställa. Idéal du Gazeau blir till Ourasi som blir till Ready Cash och Simenons kommissarie Maigret blir till Izzos hårt ansatte Fabio Montale, och världen får något nytt att ta till sig, men med tydliga rötter i den gamla myllan.
Belina Josselyn? För mig är hon bara ännu en i raden av travversioner av nationalsymbolen Marianne, det kanske mest franska av allt franskt. Så vacker! Så stark! Så fantastiskt bra! Så ouppnåelig! Så ojämförligt fransk!
Belina som efterföljare till Gèlinotte, Ozo, Roquépine och Une de Mai och travet blir som för Delon, ”… något som förför och låter dig glömma alla bekymmer …”, och något odödligt, precis som den travälskande Jacky Le Mat när denne gick levande från ett attentat med 22 kulor i kroppen.
Hårda jävla fransmän med travet i blodet och med hästar, som när de är som bäst, helt enkelt är oslagbara.
Precis som när man var liten.