Här kan ni läsa Kristian Borells krönika som publicerades i Sulkysport nummer 27:
Ritiro götenese. Nej, det handlar inte om någon ny italiensk fantomtravare i direkt nedstigande led till Tornese, utan om mitt namn på min sommarvistelse hemma i Götene där grunden skall läggas och saker och ting finslipas inför vad som komma skall.
KRISTIAN BORELL
Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt.
I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.
Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.
– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.
Det handlar såklart om familj, men precis lika mycket om mat, dryck, litteratur och tankeverksamheten i kölvattnet. Äta buffelmozzarella varje dag, samtidigt som merguezratatouille (grön eller röd paprika eller både och?), carbonara (pancetta slår guanciale, men exakt hur många ägg är bäst och hur hårt skall de vispas?) och tomatsås (alltid peperoncino, men ibland också vitlök) kalibreras och får rätt ingredienser i rätt mängd, nya och gamla viner skall njutas (hur underbar är inte en flaska höghöjdad Assyrtiko från Kir Yianni?) och böcker skall läsas, vissa för första gången och andra för femtioelfte.
Jag får ofta frågan om vad som finns att läsa om den italienska fotboll som är mitt huvudvärv. Svaret är alltid detsamma: Börja med Giuseppe Tomasi de Lampedusas ”Leoparden”, fortsätt med Mario Puzos ”Gudfadern” (innehåller mer än vad den gör på vita duken) och glöm för guds skull inte John Dickies mathistoriska ”Delizie!” och hans ”Cosa Nostra”. Inte direkt böcker om fotboll, men i särklass för att förstå il calcios kontext.
”Leoparden” tillhör mina ”femtioelfte-gången-böcker”. Sidor så fyllda av visdom att de måste läsas regelbundet, i mitt fall varje sommar.
”Femtioelfte-gången-böckerna” är en handfull som må sitta på piedestal , men inte så mycket och inte så högt att de aldrig kan bytas ut.
Under ganska många år nu har ”Leoparden” sällskap av Jean-Claude Izzos Marseille-triologi, med dess svidande samhällskritik och så livfulla och inspirerande skildringar av mat, dryck och musik, Per Anderssons ”Stenbeck” och Sören Nordins ”Mitt liv i sulkyn”, där Sveriges främste idrottsman genom tiderna vänder och vrider på det mesta.
När idrottsmän, eller för den delen företagsledare och politiker, skriver eller låter spökskriva böcker, blir det nästan alltid någon slags vykort. – Jag gjorde det här, vid den här tidpunkten … ”Mitt liv i sulkyn” är något helt annat, när ”Mäster” hanterar både samhällsutveckling och den egna sporten på ett sätt som gör den oändligt giltig oavsett område och tid. Trygg i värderingar och kunskap slår han sig inte till ro, utan tar sig nyfiket an både sam- och framtid.
Avel, uppfödning, idealhästen exteriört, (barn- och) hästuppfostran, träning, utveckling av ny hästutrustning, matchning, förhållande till hästägare, hästägarekonomi, sporten och spelet, banunderlag, banfaciliteter och systemets förhållande till och påverkan på individen.
Sören Nordin avhandlar dem alla, och just idag funderar jag mest över hans syn på hästkost, toppning och vad som skulle kunna hända inom aveln.
”Professorn” är minst sagt skeptisk till modern kost där ”drivhusuppfödda” hästar övergöds mot bättre vetande för att behaga hästuppköpare som kräver stora hästar tidigt, med återkommande skador som följd. Hans insisterande på att det inte går att toppa en häst till ett specifikt lopp eller en specifik tidpunkt, utan att det är bäst att hålla igång hela tiden, är det inte många i modernt trav som håller med om.
Och vad säga om ”Ingenjörns” tro på att avla travare på passgångarblod? Kort sagt, en ynnest att läsa och reflektera över i väntan på Stochampionatet någon mil och några veckor bort.
***
Fotnot: Denna veckas krönikör är Fredrik ”Frasse” Fransson.