Här kan ni läsa Kristian Borells krönika som publicerades i Sulkysport nummer 20:
Två veckor kvar till Elitloppet och tre frågor knackar på min dörr. När det händer som inte skall kunna hända, supertalangens väg framåt och spelet vid sidan av.
Slutspurten i det Serie B jag intensivt följer är den uppfriskande knackning som handlar om överraskningar. Nykomlingen Lecce tar mot alla möjliga initiala odds en direktplats till högsta serien, och det händer som inte skall kunna hända.
KRISTIAN BORELL
Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt.
I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.
Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.
– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.
En Elitloppsöversättning skulle kunna handla om att någon av Readly Express och Propulsion inte alls får till det och får slita för att ta sig till final eller kanske inte ens tar sig dit. Loppet öppnar upp sig och överraskar gör … Looking Superb?
Serie B tar mig också till den inspirerande knackning som är supertalangens väg framåt. Brescias Sandro Tonali (född 2000) slog igenom med dunder och brak som 17-åring under andra halvan av 2017/18 och blev genast högvilt. Inte så konstigt när man spelar oändligt moget i mitten av planen redan som ung och påminner i både spel och utseende om en viss Andrea Pirlo, också han uppvuxen i Brescias alltid så fruktbara ungdomsverksamhet.
Brescia höll emot sommaren som gick och fick se en ännu bättre och än mer mogen Tonali under 2018/19. Vad göra nu för Tonali? Flytta till storklubben och inte kunna vara säker på en ordinarie tröja eller stanna kvar i Brescia och vara säker på att få spela och fortsätta utvecklas?
Funderingarna till den fantastiske Tonali tar mig till den fantastiske Campo Bahia och den fortsatta matchningen av Conrad Lugauers supertalang. Att skynda långsamt eller redan nu ta sig an äldre elithästar?
Lugauer konstaterar att hans häst är Sveriges framtidshopp till Prix d’Amérique, men hur bra hade Campo Bahia redan nu stått sig i årets Elitlopp? Det hade varit sjukt spännande att se, men är omöjligt eftersom Lugauer inte är någon Tarzan, som ju är pigg på att låta sina hästar möta de allra bästa redan som fyraåringar.
Den tredje knackningen är ingen knackning, utan just nu ett högljutt och ivrigt bankande. Spelet vid sidan av, och det som i min värld avgör det som sedan händer på banan eller planen.
Tonalis Brescia tar mig till ännu en i raden av incidenter där det raljeras över någons ursprung, och där den som raljerat får den som raljerats över att berätta att det ”inte var så farligt” eller kanske till och med ”kul” eller något ”bra”. I Bresciafallet en spelare som firar serieseger genom att se till att det sjungs ”terùn, terùn” (ordagrant ”lantis”, men ständigt använt nedsättande om personer från södra Italien) med en syditaliensk lagkamrat bredvid sig, som sedan intygar att det hela bara var på skoj och något positivt.
I en travsvensk översättning Alessandro Gocciadoros påstådda uppskattning av Daniel Redéns uppläxande telefonsamtal efter den bedrövliga drivningen av Arazi Boko i Lotterian. Lika stor olust som jag känner efter drivningen av Arazi Boko, lika stor olust känner jag efter Redéns telefonsamtal.
Det som händer i kölvattnet på den senaste incidenten kring Gocciadoro är bara fortsättningen på vissas försök att köra honom på porten. Att helt enkelt få italienaren att lämna landet efter att situationen blivit ohållbar.
Det är lätt att jämföra med när Åke Svanstedt förlorade spelet vid sidan av och tvingades från Sverige. Grisfösare eller inte, Svanstedt skulle plockas. Bedrövlig drivning eller inte, Gocciadoro skall plockas. Att denne berättat om insikter efter att ha besökt just Svanstedt som en viktig förklaring till sina nuvarande framgångar, är både intressant och något av ett ödets ironi.
Ingen, varken människa eller yrkesutövare, är felfri, men det som utlöst klappjakten i fallen Svanstedt och Gocciadoro handlar om deras (för) stora framgångar på ovalen och deras (för) många besök i vinnarcirkeln. De är helt enkelt ”för bra” och då är alla medel tillåtna för att knuffa ner dem från tronen. (Drivnings)drevet för att driva Gocciadoro från landet är en utmärkt illustration av det där spelet vid sidan av som avgör lopp och matcher.
Det mest olustiga i det där spelet? Expressens travkrönikör Bengt Adielsson när han rusar omkring med högaffeln i högsta hugg i uppbådets jakt på det onda.
***
Fotnot: Denna veckas krönikör är Fredrik ”Frasse” Fransson