Här är Fredrik Franssons krönika som publicerades i Sulkysport den 27 april:
När jag och mina vänner startade Järvsö Bergscykel Park kraxade olyckskorparna ovan våra huvuden – ”Ingen har någonsin lyckats göra affär på sommaraktiviteter i en skidbacke”, ”Nej nej nej, det gååååår inte” och ”Vem ska cykla där?”…
Det slogs vad om whiskyflaskor och tusenlappar – det där företaget kommer gå i konkurs inom ett år.
Det blev inte konkurs – istället blev det en sommaraktivitet och ett downhillmecka där cyklister från hela världen samlas. 40-talet på lönelistan, ett berg som lever hela året och vår signaturnedfart ”Barbro” har nämnts som världens bästa led för downhill när det kommer till att skapa fler downhillcyklister och höja hela sporten.
Fredrik Fransson
Downhillcykling är inte helt olikt travet. Här är några av de utmaningar och möjligheter som vi ställdes inför när vi startade upp verksamheten:
• Hög tröskel – de redan bitna är som besatta och kunskaperna är stora vad gäller alltifrån cykelmodeller (stamtavlor), utrustning (jänkarbike) och vilka däck (barfota runt om) som passar till de olika underlagen.
• Det går fort. Det är actionsport. Det är krävande. Det kan vara farligt. Det är en utmaning!
• Folk är intresserade på avstånd. Det ser läckert ut, men vågar inte prova?
• Provade en gång – kom inte tillbaka… För svårt!
Det är inte konstigt att mina intressen är trav och downhill – adrenlinkicken att cykla downhill och att köra travlopp är den samma – travet är en actionsport!
Adrenlinkicken att cykla downhill och att köra travlopp är den samma – travet är en actionsport!
Svensk Travsport har under de senaste åren förmedlat sina visioner om att vi ska bli fler – tyvärr visar facit att vi blir färre, framför allt antalet amatörer minskar och publiken sviker. I samma läge har downhillcyklingen befunnit sig i – naturligtvis på en helt annan nivå, men likheterna är slående.
Vad gör man åt det? Sveriges och världens downhillcykling har varit byggda av och för cyklister vilket inte skapade speciellt många nya utövare. Det som varit lyckan för Järvsö är att vi byggt cykling för alla – vi tog hjälp, lärde av andras misstag och framför allt tänkte att här ska ALLA kunna ha roligt – vi tänkte annorlunda.
Järvsö har med sin skidåkning på vintern, nu topp tio i landet med över 200.000 skiddagar, fått en rejäl injektion i och med att vi nu har året-runt-turism på ett helt annat sätt. För den lilla orten betyder de 300 arbetstillfällena bara på berget enormt mycket – det är många som annars skulle tvingats flytta från bygden.
Travets företag behöver vilja utvecklas, vara innovativa och framför allt inse vem som är kunden
Varför har Järvsö Bergscykel Park ökat varje dag i sju säsonger? Vi är fortfarande i vår linda – det finns massa saker att göra och att utveckla. Jag säger inte att vi är tillräckligt bra – än. Men något rätt lär vi gjort om varenda cykel hyrs ut och gästerna säger ”vi kommer tillbaka!”.
Anledningen till att vi mångdubblat våra besöksantal, hyrcyklar och anställda är att vi utvecklat oss varje år – nya leder, nya cyklar, vi syns och vi vårdar ”känslan”. Den kanske allra största tillgången vi har är vår personal – otroligt engagerade med servicetänket i hjärtat. Den känslan går inte att köpa för pengar utan här handlar det om att hitta rätt personer, om ledarskap och framtidstro.
Kan travet – mångmiljardbusiness – lära av små företag som exempelvis JBP?
Ja, faktum är att travet är en rackarns massa små företag – och dessa behöver vilja utvecklas, vara innovativa och framför allt inse vem som är kunden och vårda känslan. Det gäller både travtränare (som inte sällan uppför sig som kunder) och travsällskap.
Skillnaden på min hemmabana Bollnästravet är att man defilerar åt det andra hållet
Den inbitne travnörden i mig ser stamtavlor, exteriör, träningsmetoder och en massa travlopp. När jag ser på travet med mina ”normala” ögon ser jag en hög med mossa.
Jag brukar säga att jag kommer ihåg när jag var fem år och följde med mina föräldrar på trav – och det är inte konstigt att minnena är så klara.
Jag påminns varenda gång jag är på trav idag hur det var för 30 år sedan. Skillnaden på min hemmabana Bollnästravet är att man defilerar åt det andra hållet. Med risk för att vara ironisk – men jävlar vad innovativt.
Problemet är inte att locka folk till travbanan – problem är att få dem att komma tillbaka.
Därför tror jag att ”Utveckling av travdagen” ska stå väldigt högt upp på listorna hos landets travsällskap.
Har vi engagerad personal? Ser vi våra hästägare? Underhåller vi våra gäster? Spelar vi rätt musik? Bygger vi upp stämningen inför varje lopp? Gör vi rätt saker? Det är små frågor och små detaljer som kan göra stor skillnad – utan att det egentligen kostar mer än engagemang.
Det spelar ingen roll om det är breddtrav eller V75 – lågsäsong eller högsäsong, cyklarna ska vara nyservade och personalen på lika gott humör. Hur vi står, går och andas kommer att göra skillnad för vår gäst.
En förstagångscyklist ser inte skillnad på en Demo 8 Carbon superhoj för 100.000 kronor eller en uthyrningscykel för 20.000 kronor – en förstagångsbesökare på travet ser troligen inte skillnad på Delicious U.S. och en annan travhäst…
Där finns potentialen – men det krävs engagemang och en vilja att förändra och utveckla.
***
Fotnot: I denna veckas nummer av Sulkysport, som kommer i brevlådan idag den 4 maj, plockar Unibets grundare Anders Ström fram det viktigaste vapnet i travsportens låda vad gäller spelmarknaden.
