Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 1 2018:
Tidningen som ni just nu håller i handen har nyss publicerat en artikelserie om världens genom tiderna bästa hästar där dessa rankades inbördes efter en rad kriterier. Jag håller helt med om kriterierna men dock kommer jag inte fram till samma resultat. Jag tror att den ”rankande individen” – till exempel jag själv – har svårt med att se bort från ett dolt kriterium, nämligen upplevelsen. Bortsett från ettan, Varenne, är det nämligen just det kriteriet som blir styrande i min alternativa ranking.
Låt mig ändå stanna kvar lite hos Varenne
Att italienskfödde Varenne är den bästa travhästen världen har skådat tror jag att de flesta är överens om, men placeringarna därefter har många kandidater. Framförallt är det svårt att jämföra hästar från olika tidsåldrar vilket jag strax kommer tillbaka till.
Klaus Koch
Låt mig ändå stanna kvar lite hos Varenne. Enligt min uppfattning måste han vara den bästa (brasklappen kommer strax) travhästen som satt sina hovar på en travbana. Men var han bästa travaren? Tillåt mig att tvivla. Varenne såg allt annat än komplett ut när han lopp efter lopp lade travvärlden under sina fötter. Han krängde i kurvorna, behövde en del utrustningsdetaljer och han kunde till och med ta till galopp någon gång ibland. Varennes styrka var hans hjärna och hans hjärta, hans motor. Med dessa två ”vapen” kontrollerade han sin något udda teknik så mycket att man med rätta kan påstå att ingen någonsin varit bättre än han.
Greyhound var mera komplett än Varenne
Brasklappen, som jag hänvisar till ovan, hette Greyhound. Denna nästan helvite travare travade alltså världsrekord 1.11,6 år 1938. Det tog 31 (!) år innan Nevele Pride 1969 förbättrade rekordet till 1.11,3. Varenne satte en hel del olika rekord, men de förbättrades i princip alla inom relativt kort tid.
Greyhound var mera komplett än Varenne såtillvida att han även travade rekord under sadel och i tvåspann. Greyhound förblev dock osynad i tävlingar över längre distanser och han tillbringade hela sitt liv i Nordamerika. Man kan bara spekulera i vad ”det grå spöket” kunde ha uträttat på Vincennes kolstybb utöver att han förmodligen hade bytt färg…. Ändå har jag en viss feeling för – och det är tyvärr bara en feeling – att Greyhound även hade varit en mästare mot franska hästar i deras eget hemland.
Sedan var det det här med upplevelsen. Frågar man 100 olika personer om vilken häst som gett dem den största upplevelsen på en travbana får man förmodligen 70-80 olika svar. Folk som är eller har varit hästägare väljer vanligtvis en triumf med egen häst som den största upplevelsen, till exempel en Derbyseger eller det som är ännu större. Andra nämner speciella lopp som till exempel Mack Lobells Elitloppsseger 1988 eller duellen mellan Copiad och Pine Chip i samma lopp 1994.
Jag har ju haft förmånen att få vara med till att arrangera Elitloppet under 24 år och många är de upplevelser jag måste klassificera som speciellt känslomässiga. Coktail Jets, Moni Makers och Victory Tillys segrar är exempel på detta.
Jag glömmer aldrig de känslor som löpte genom min kropp sekunderna efter loppet
Dock hittar jag mitt livs största travupplevelse i ett helt annat lopp, ett lopp som bara kördes en enda gång, nämligen Harley Davidson Race på Sörlandet Travpark i slutet på augusti 1997. Jag hade den sensommaren hämtat den australiensiske valacken Knight Pistol till norra Europa. Hästen var av ren passgångarstam, men var sitt lands överlägset bästa travare. Jag fick banorna Bergsåker (Sundsvall Open Trot), Sörlandet, Åby (Åby Stora), Hamburg (Grosser Preis von Hamburg) och Solvalla (Frances Bulwarks lopp) till att samarbeta om att ta kostnaderna för hästen. Det var inte så svårt därför att hästens ägare Russell Edwards själv tog hälften av kostnaderna.
Ändå var kritiken massiv, att lägga pengar, inför den första starten i Sundsvall. Knight Pistol hade drabbats av korsförlamning efter ankomsten till Sverige och starten var i fara. Han slutade sjua bakom Scandal Play. Jag blev totalt utdömd, men ingen tog till synes notis av att Knight Pistol travade den snabbaste sistakilometern av alla i loppet.
”Hämnden” blev söt och den kom fort, redan veckan efter, när ”The Terminator”, som han kallades hemma i Australien, åkte till Norge och tog an sig hästen som vid den tidpunkten räknades som Europas bästa travare, hemmahästen Gentle Star. Gunleif Tollefsens hingst räknades som oslagbar, men Knight Pistol och hans unga, kvinnliga kusk Kerryn Manning knäckte favoriten i en fenomenal slutspurt, och sensationen var ett faktum.
Jag glömmer aldrig de känslor som löpte genom min kropp sekunderna efter loppet. Tårarna rann och en obeskrivlig känsla av lycka, lättnad och stolthet tog över. Kritikerna vände på klackarna och strödde beröm i stället. Många uttryckte nästan tacksamhet för att de hade fått vara med om att uppleva detta. Jo, den augustilördagen anno 1997 blev ramen om min hittills största travupplevelse. Det var inte världens bästa häst som vann, men den gav mig och många andra en upplevelse för livet.
***
Fotnot: I denna veckas utgåva av Sulkysport, som utkommer torsdagen den 11 januari, är Håkan ”Lillis” Olsson krönikör och han minns tillbaka till den gamla goda tiden.