Här är Håkan ”Lillis” Olssons krönika som publicerades i Sulkysport nummer 11:
Ingen glömmer någonsin sitt första Elitlopp. Inte jag heller. Mitt första på plats var Kracovie 1961. Voltstart och 2.640 meter var förutsättningarna. Fransyskan stod med dubbla tillägg. Körande Roger Vercruysse orsakade två omstarter och var till och med en gång igenom startvolten på kommandoordet ett.
Tom Alandh säger ju i filmen att ingen glömmer sitt första Elitlopp. För mig var det omedelbart vanebildande. Jag har inte haft en tanke på att missa något sedan den dagen heller och citerar Alandh igen,
Inte skall man dö i maj – då missar man ju Elitloppet
1989 fick jag vara en del av ett vinnande team. Jag hade varit med om köpet av Napoletano från USA. En häst som hade 3-3 i inbördes möten mot Mack Lobell och besegrat honom när han skulle kröna sitt år med seger i USA:s Triple Crown. Napoletano speedade ned ”Macken” i Kentucky Futurity.
Jag fick titeln matchmaker för Napoletano av Travrondens dåvarande chefredaktör Peter Kastensson.
Håkan "Lillis" Olsson
Bor: Örebro.
Första egna hästen: Una Roy som Kaj Widell och jag hittade på Gotland med Bengt Molins hjälp, 21 segrar, flertalet rikstotosegrar.
Bästa häst: Avelshingsten Crowntron som stod i svensk avel två år och lämnade Derbyvinnare i båda kullarna; 1990 Queen L och 1991 Sans Rival.
Bästa travminnet: När delägde Elgin Almahurst var tvåa i Peter Haughton Memorial 1985 och tjänade 250.000 dollar. Express Ride vann.
Intressen förutom trav: Ishockey.
Det var på något vis hans tur det här året. Tvåa i Oslo Grand Prix, nära Ourasi i mål, och tvåa i Lotterialoppet, strax före. Det var helt enkelt dags. Det låg i luften.
Mack Lobell, Grades Singing, Rex Rodney, J.R.Broline, Meadow Roland och alltid närvarande Nealy Lobell skulle bara slås.
Lena Liljendahl, på den tiden Andersson, (har också vunnit Elitlopp som skötare med The Onion) hade i Örebrogänget varje år markerat en plats åt mig på E-läktaren. När vi satt där dagen innan, sade jag till henne. ”I morgon, när Napoletano vunnit, på vägen tillbaka när vi går här nere, Lena, ska jag be Johansson stanna här mitt framför E-läktaren och vända upp mot publiken”.
Så blev det och det jubel som utbröt kommer jag aldrig att glömma.
Mack Lobell galopperade bort allt i sitt försök och då var det raka spåret för ”Nappe” i två raka heat.
Dressen, blå med röda romber på vitt axelparti, som jag hade designat, har bara tre hästar tävlat i: Napoletano, Kosar och Shogun Lobell. Alla tre deltagare i Elitloppet. Thomas Hedlund, dressgurun, avgudar den har han sagt.
Alla var flagghästar i Statue of Liberty Trot på Meadowlands 1989. SHL-stuk det året när alla tävlade i vita dresser med en svart frihetsgudinna och en flagga för respektive nation på ryggen.
Stig H stod där i den dress som gällde för dagen när Kjell P Dahlström, representant för Sverige i loppet med Don Kiwin, klev fram och sade: ”Napoleteano, ägare Ingvar Thorson, Inc., USA, tränare Stig Engberg, Frankrike, och representant för Sverige. Den där borde fan ta mig gå under Panamaflagg.”
Även där fick man vara med om travhistoria. Vinst på nytt världsrekord över distansen.
Rulltrappan nedför Kongressen med namn och årtal på Elitloppsvinnarna på väggen är speciell för mig. Om ni hittar mig åkandes upp och ned där så förstår ni varför.
Napoletano 1989 och dessutom Ideal du Gazeau 1980 och 1982, som jag också hade viss koppling till.
Stunden i vinnarcirkeln med nationalsång och Stig Henry i ögonvrån och med Rune Andersson, som prisutdelare för Ahlsells, i bakgrunden glömmer man inte. Beviset för att man finns i travets historiebok på något sätt.