Här kan ni läsa Håkan ”Lillis” Olssons krönika som publicerades i Sulkysport nummer 12:
Jag tänkte berätta om några episoder från möten med några av sportens stora profiler som jag fått uppleva. Travsport handlar mycket om att resa.
Och då kan det hända spännande och roliga saker. Som att en pilot som tagit ett uppdrag ”för att bättra på sina flygtimmar” uppe i luften i ett litet flygplan plötsligt få improvisera en landningsbana.
En onsdag i juli var vi på väg med Svanstedt Air. Flygplanet Åke ägde ihop Zoogins ägare Håkan Andersson i Sundsvall. (Det här hände alltså när Åke Svanstedt var tränare på Bergsåker).
när vi väl är nere måste jag bromsa som fan annars kan vi hamna ute på europavägen
Midlanda mot Bromma och Sverigeloppet på Solvalla. Vi lyfte med beskedet att ni kan nog inte räkna med att få landa här när ni kommer tillbaka ikväll. Flygplatsen skall vara stängd. Det skall läggas ny asfalt på landningsbanorna.
Håkan "Lillis" Olsson
Bor: Örebro.
Första egna hästen: Una Roy som Kaj Widell och jag hittade på Gotland med Bengt Molins hjälp, 21 segrar, flertalet rikstotosegrar.
Bästa häst: Avelshingsten Crowntron som stod i svensk avel två år och lämnade Derbyvinnare i båda kullarna; 1990 Queen L och 1991 Sans Rival.
Bästa travminnet: När delägde Elgin Almahurst var tvåa i Peter Haughton Memorial 1985 och tjänade 250.000 dollar. Express Ride vann.
Intressen förutom trav: Ishockey.
Det kändes som ett senare problem och heller inget olösligt problem för några Sundsvallare. När vi i den ljusa kvällen lyft för hemfärd från Bromma i riktning Sundsvall, halvvägs ringdes det till Midlanda och vi hade önskemål om flytt av några fordon för att vi skulle kunna landa. Det var bom-stopp visade det sig. Då var det till att lägga om färdplanen.
Svanstedt Air hade alltid inhyrd pilot. Någon som behövde hålla liv i sina flygtimmar. Vi visste aldrig egentligen vem piloten var. Inte hur många flygtimmar han satt på heller. ”Hur mycket bränsle har du? Kan vi gå till Kramfors?”
Men bilarna stod ju på Midlanda. Beslutet blev att vi för säkerhets skull landar på Maj, ett litet flygfält i Njurunda, på gräs, mera en fotbollsplan. Piloten gav oss passagerare order om att hålla utkik. Han skulle svepa ned ett par gånger över gräset där vi skulle landa och vi skulle hålla utkik så inga kossor var ute och betade där vi skulle försöka gå ned. Efter ett par svängar ned såg det klart ut. Då kom nästa order från piloten. ”Spänn fast er ordentligt för när vi väl är nere måste jag bromsa som fan annars kan vi hamna ute på europavägen”. På väg ned tittade Åke Svanstedt på mig och sade: ”Lillis, jag tycker du ser lite blöt ut på överläppen.”
Kan ni göra en loop, så spelet vänder!
Vid ett dubbeltrav på Åby var vi, jag, Åke Svanstedt och Christer Nylander, på plats redan på fredagskvällen. Vi checkade in på ett hotell utmed Avenyn och slog oss ned på en fullsatt uteservering för att på lämpligt sätt ladda upp för tävlingsdagen. Det var trångt runt bordet och jag försökte inleda ett socialt snack med två killar rakt över bordet. ”Vad gör ni här i Göteborg” inledde jag med. ”Göteborgsvarvet” kom ett snabbt svar. Åke Svanstedt klämde i med: ”Bygger ni båtar?”
En inte så tokig kommentar egentligen. Jag försökte rädda upp situationen med att försiktigt presentera Matfors stolthet. ”Det här är Åke Svanstedt” fortsatte jag med inför två förvånade motionärer. Ingen reaktion. Fick då klämma i med: ”Det är han som tränar Zoogin”. Och det här var ytterligare ett ögonblick i mitt liv när man blir påmind om att travet kanske inte är så stort som vi nördar inbillar oss.
En av Örebrobandyns stora stjärnor var skarpskytten Tage ”Tjappe” Magnusson. Han var med i det ÖSK som 1955 slog Edsbyn i SM-finalen. Bandyn var stor i Örebro på 50-talet. Fem SM-finaler mellan 1954-1958, tre gånger svenska mästare. ÖSK:s kedja bildade landslag på den tiden, Karl-Erik Södergren, ”Stockis” Kihlgård, Ove Eidhagen, Olle Sääw och Tage Magnusson. ”Tjappe” Magnusson var en idol för mig inte bara för att hans son Leif var en skolkamrat.
Hörna från höger var i regel alltid mål. Min sving i golfen var en ren kopia av Tjappes tillslag och kunde även utföras i en telefonkiosk. Mer utrymme behövdes inte.
Vi känner dom inte
Den här dagen på en golfbana i New Jersey skulle vi, några glada amatörer, jag, Sören Nordin, tandläkare Ingvar Thorson och Viktor Håkansson, son till Kaj Håkansson, ägare av Sandy Bowl hos Sören, svinga våra klubbor. Svinga och svinga.
Jag såg givetvis till att få dela golfbil med Sören och det var en upplevelse i sig. Sören Nordin var ju utbildad ingenjör och det använde han sig av efter och inför vare slag. Om jag haft klubba nummer det och det i istället för den här så skulle ju bollen hamnat längre bort och närmare hål. Beroende på riktning, tänkte jag, men inte högt.
Jag minns inte hur själva golfen gick, men däremot minns jag när vi kommit nära hål. Och jag och Sören Nordin körde upp på green med golfbilen och parkerade där innan vi puttade de sista slagen för att äntligen få bollen i hål. ”Vi känner dom inte”, hörde jag våra svenska kamrater vråla!
Som representant för Travronden fick jag åka runt på alla V65-dagar 1979. Tillbringade då många lördagar i ett litet grönt flygplan från Bromma. Två piloter och plats för sex passagerare, med ett bord emellan. Som gjort för kortspel. Och så blev det.
Ofrånkomligt när gamblern och spjuvern Olle ”Lappen” Lindqvist var med. Vid en resa, tror vi var på väg till Halmstad, hade spelet inte gått väl för ”Lappen”. Här måste göras något. ”Hallå piloterna där framme. Kan ni göra en loop, så spelet vänder!”
***
Fotnot: Denna veckas krönikör är Kristian Borell