Vi har på demokratisk väg för det ändamålet inrättat system med revisorer på olika nivåer och en yttrandefrihetsgrundlag med offentlighetsprincip som gör granskningen möjlig – men bara om det finns en fri och obunden press.
Om detta system hade fungerat inom hästsektorn hade förmodligen Propulsion-affären aldrig uppstått och när den nu uppstod så hade den upptäckts [1]. Det gjorde den inte. Revisionen och pressen fallerade. Vi har en norsk visselblåsare att tacka för att detta kom i dagens ljus.
Propulsion-affären är således en rejäl bakläxa för det svenska systemet. Hur många fler inkompetenser/korruptioner/maktmissbruk är oupptäckta?
Granskare efterlyses. Tidningar och journalister har till skillnad från extern och intern revision inget formellt ansvar att granska makten, vilket friar dem. När Propulsion-affären inträffat trots att vi har både revisorer och tidningar tycks det som om allmänheten/hästägarna/väljarna fortsatt måste hoppas på att det finns visselblåsare som skall granska makten och avslöja fifflandet. Detta leder till att man kanske skulle börja med att granska revisorerna och tidningarna? Vilka lojaliteter har de?
Ett närliggande exempel är bonderörelsen som kontrollerar/styr/påverkar hästpressen är glasklart [2]. Ingen tidning har ännu vågat granska affärerna runt Flyinge eller ATG Hästklinikerna.
Den riktigt stora grejen vore dock att granska bondemakten (Bastionen) men det får väl bli en visselblåsare som gör eftersom fackpressen aldrig biter den hand som föder den. Till och med Dagens Industri fick ju ge sig.
Bastionen
Hästägandet betalar. Ekonomin bekymrar lantbrukarna mindre när skattebetalarna står för de byråkratiska merkostnaderna (se bilaga ovan). Eftersom hästen uteslutits från landsbygdsprogrammen så får hästägarna själva stå för hela kalaset.
En av orsakerna till det höga svenska kostnadsläget för hästägande ligger med all säkerhet i att de är i klorna på en ineffektiv och kostnadsdrivande byråkratisk apparat men andra orsaker står att finna i Hästnäringens Nationella Stiftelses (HNS) verksamhet. Mer om detta en annan krönika.
Utan särskilda åtgärder – sannolikt politiska – går det inte att få någon ändring och om politikerna bara nås av den information som serveras av bonderörelsen lär de inte förstå sammanhangen och inget lär hända.
En fri och obunden journalistkår är ett därför att absolut måste och en kår som inte bara jobbar med glamour, prylar, sport och härstamningar utan också med sin samhällsfunktion som maktgranskare.
I den rollen är det idag mycket tunnsått inom hästsektorn och det lilla som finns stryps dessutom aktivt av bonderörelsen. Ett flagrant exempel finns [3]. Om hästpressen dessutom styrs av sina annonsörer gör en frilansande journalist bäst i att hålla sig väl med annonsörerna med ytliga lättskrivna reportage eller att bli anställd och lydigt servera icke maktstörande alster.
Sportreferat, hemma hos-besök hos idoler och rapporter från forskningsfronten är politiskt ofarliga. Kim C Lundin försvann till Danmark ett tag, Anna Nyberg har försökt granska makten, men får vara lite försiktig. Robert Solin anställdes av Ridsportförbundet och tystnade. Lena Karlsson sögs upp av ATL. Det finns säkert fler som tystnat.
Där pressen fallerar och revisorer saknas behövs andra krafter!
En ny statlig och bred hästutredning kan rensa i snårskogen. En sådan uppstår dock inte av sig självt utan då krävs engagemang från hästägarna. De måste organisera sig!
***
Fotnot: [1] Jordbruksverket (SJV) inför en djurskyddsföreskrift men delegerar tillsynen av den till ST. Hur säkerställer då SJV att ST förstår avsikten och har resurser att genomföra tillsynen? Eftersom det i aktuellt fall är smärtokänsligheten som SJV velat förbjuda (inte nervsnittning per se) borde man säkerställa att ST vet vad detta innebär och hur man kontrollerar det. Om något sådant säkerställande inte skett hänger föreskriften helt i luften och är ett slarv som SJV:s internrevision borde slå ner på. Har säkerställandet skett så har kontrollmyndigheten ST brustit i sitt tillsynsansvar, vilket borde föranleda SJV att agera. Om inget sker i detta ärende är det ett uttryck för inkompetens/korruption inom myndigheten. Det är inte domstolars ansvar.