Sulkysport har ett starkt stall gästskribenter, som skriver om allt mellan himmel och jord med travsporten som utgångspunkt. Den senaste i raden är sportjournalisten och krönikören Kristian Borell, som hittat tillbaka till travet igen.
Här är Kristian Borells första krönika som publicerades i Sulkysport nummer 7:
***
Berlinmuren föll och det goda hade besegrat det onda. Och i travvärlden hade goda svenskar besegrat segervissa fransmän med stor bakaktion och arrogant stängda stamböcker, och amerikaner med alldeles för hårt framdrivna och för hårt drivna hästar. Segern var vunnen. Det goda hade segrat. Historien var slut.
Kristian Borell
Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt.
I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.
Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.
– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.
Där och då lämnade jag travet. Jag lämnade med Sverige i den världstopp som bara några år tidigare inte verkade möjlig. De svenska hästkarlarna hanterade häst som inga andra, de svenska uppfödarna var på väg att hugga den gordiska avelsknuten och de svenska körsvennerna visade extrem fingertoppskänsla. Bäst på handhavandet! Bäst på att köra! På väg att bli bäst på avel!
Vägs ände för mig, som alltid gillat att slår ur underläge och som ansåg mig behöva precis varenda minut av tillvaron för att vända på varenda sten i den italienska fotboll jag valde att fokusera på.
Travet och jag älskade varandra så mycket. Eller? Tag bort il calcio och jag saknade ändå verktygen för att ta mig vidare i travet. Inte från någon hästfamilj, inte någon travmentor och en gnagande olustkänsla över att sporten trav fick stryka på foten.
Det var hur lätt som helst att snubbla över människor som vill prata nästa V65, odds och spel som suttit eller skulle komma att sitta.
Det var oändligt mycket svårare att hitta någon som fokuserade på det sportsligt fantastiska när Nillan Viking gick utvändigt Kristina Palema i en underbar drottningbatalj
Det var oändligt mycket svårare att hitta någon att prata sporten trav med och som fokuserade på det sportsligt fantastiska när Nillan Viking gick utvändigt Kristina Palema i en underbar drottningbatalj. Jag lessnade.
Där har ni mig idag, med den långa frånvarons utvilade ögon nyfiket studerande efter att ha hittat någon att prata sporten trav med. För lång frånvaro? Inte alls. Ett steg tillbaka kan skärpa sinnena och förmågan att analysera och förstå kan mycket väl bli vassare efter att ha slipats annorstädes.
Tiderna det idag springs på är fantastiska. Det måste ha skett en fantastisk utveckling inom aveln? Gamla sanningar är idag inte lika sanna och att till exempel ”dödens” inte längre är lika med död kittlar. Är det också en avelsgrej eller är det en fråga om människans och inte hästens mentalitet?
En travets omtolkning (och därmed utveckling) av utvändigt ledaren på samma sätt som fotbollen fingrat på synen på bollinnehav?
Är det också en avelsgrej eller är det en fråga om människans och inte hästens mentalitet?
Spelet verkar onekligen ha fortsatt att flytta fram positionerna på sporten travs bekostnad. Open stretch, detta djävulens påfund, kan väl omöjligt vara något annat än beviset på att spelet viskat förföriskt i öronen på en sport som saknat självförtroende och inte ägt sin egen agenda?
En gång i tiden trodde jag att perfekt anslutning till startbilen var det som gällde. Nu vet jag bättre. Känsla (spelförståelse!) ger sanningen om det där ”perfekt anslutning” och ”spets”, som med så stor sannolikhet skall vara något oslagbart.
Det är så jag ser på mig och travet. Dålig anslutning är bra grejor och historien var inte slut, varken när jag lämnade travet strax innan den där muren föll eller när Fukuyama några år senare dödförklarade allt utom liberal västerländsk demokrati.
***
PS. Vad jag ska göra med krönikörsarvodena från Sulkysport? Låta Tommy B välja ut och träna en häst med Tibur i stamtavlan åt Stall Daltonico, och låta coola katten Glen Norman köra den till osannolika framgångar. DS.