Men, vet ni vad det här är? – Svart, svart, svart, mörkgrön, svart, ljusblå, mörkblå (nästan svart), röd, röd och svart.
Ja, ni som tittar på trav har nog redan gissat rätt. Det handlar om dressfärgerna man får bevittna alltför ofta när defileringen går till nästan vilket travlopp som helst i Sverige.
Den ljusblåa dressen tillhörde en holländare, den mörkgröna var en hästägaredress, och den ena röda dressen var dansk. Och så har vi ju Peter Untersteiner, alltid färgstark röd.
Var detta ett undantag?
Nix knappast, när jag vände blad i programmet uppenbarade sig denna fantastiska färgpalett; Blå, svart, vinröd, mörkblå, svart, grön, svart, svart, svart, mörkblå och svart. Den vinröda var en amatörtränardress. Röd? Ja ni gissar rätt, Untersteiner senior igen.
Jag kollade nästa programblad, Gissa…svart, mörkblå, vit, (som enligt många konstnärer liksom svart inte heller är någon färg), svart, svart, vit, blå (dansk), röd (färgklicken PU) och svart.
Gissa vilken fråga jag ställde mig när jag beskådade ett lopp i tv i vintras och fältet hade 1.200 kvar till mål?
I ledning svart och övriga invändiga hästars kuskar skrudade i blå (mörkblå i vinterdunklet), röd (hästägardress), svart och vit dress. Den utvändiga färgkavalkaden löd svart, mörkgrön och grå, mörkblå, mörkblå (nästan svart), svart och vit. Det handlade om V75-5 om ni inte tror mig.
Grejade ni min quiz? Spontant utbrast jag: Vad i fult ord ska jag med färg-tv till?
Jag plockade fram ett nytt gammalt travprogram på skrivbordet. Slog randommässigt upp en sida och möttes av detta: blå (hästägardress), svart, svart, svart, mörkblå, nästan svart, (svårt att urskilja vilket), svart, mörkblå, mörkblå och svart.
Ska man skratta eller gråta?
Bilden som dök upp hos mig var svartklädda herrar i chapeau-claque, det vill säga hög hatt, och damer med sorgslöja bärande på något tungt. Sorgligt att behöva avslöja sådana tankar.
Hellre fulsnyggt än färglöst.
Sådana tankar dyker knappast upp i huvudet när man beskådar den franska travsporten med färg-sprakande kuskdresser förlåt hästägardresser, som förför ögonen med sin fantasiful(l)het.
När jag skötte marknadsföringen på Kalmartravet i början av 1980-talet hade vi en slogan som löd fart, FÄRG, fest och spänning. Skulle knappast kunna gå hem i dag…
Den här färglösa trenden började jag att spana på redan 2013. Men när jag under ett halvår hade konstaterat att tolv kuskar, det var säkert flera för jag kollade ju inte alla travlopp i Sverige hade bytt till svart eller grått som dressfärg, ledsnade jag att föra bok på eländet. Men nu börjar den beklagliga företeelsen accelerera till rent löjeväckande nivå.
Anders Ekberg
Johan Untersteiner, förvillande lik Svend Dyhrberg, som också bytt till svart för dock ganska länge sedan, och Claes Sjöström, som man alltid definierat som röd- och vitrutig, är de senaste exemplen på kuskar mycket i farten som med sina dressfärger närmast blivit anonyma i loppen.
Inte utan att man ibland längtar tillbaka till den tid då även travet i Sverige, som till exempel i Frankrike, enbart presenterades med kuskar klädda i hästägardresser sedan hästarnas ägare försökt överträffa varandra med egendomliga färgsymfonier, som speglade deras sinne, eller brist på sinne, för det konstnärliga. Men ack så charmigt – nästan alltid.
Fördelen med det var att – förutom färgrikedomen – var att varje dress ofta men inte alltid kunde förknippas med en särskild häst när man såg den komma i defileringen. Ibland hade ju respektive hästägare givetvis flera hästar.

Så hade man ju så kallade regnvädersdresser när banan var lerig och vid regn så att kuskar och tränare, som nästan alltid körde sina egentränade hästar själv i loppen, slapp byta dress mellan loppen.
Regnvädersdressen var ju som nuvarande kuskdresser, det vill säga förknippade med kusken och inte ägaren.
Jag förstår mycket väl att tiderna har förändrats och förutsättningarna är helt andra nu för tiden. På hästägardressernas tid var det en halvtimma mellan loppen och all värmning skedde före första loppets start. Och byte av dress mellan loppen idag skulle ”times are changing ”vara omöjligt när kuskarna ska värma hästar, snacka med tv och tiden mellan loppen krymper.
Dessutom är den ju en klar fördel för alla nya proselyter till travsporten att de kan identifiera kuskarna i loppen. Och jag förstår dessutom att sponsorer till kuskar kan ha påverkat deras val av färg till sin dress. Text och logotyper syns ju tydligt med vita figurer och vita bokstäver på svart bakgrund.
Men en sak har inte förändrats sedan förr. Regnbågen har fortfarande många färger, och det finns ännu fler än dessa att välja mellan om man som kusk i svenska travsporten vill sticka ut från mängden och presentera sig som färgstark i gamet.
Hoppas åtminstone några hörsamma denna bön som jag tror att jag inte är ensam om att be.