Göran Persson sa en gång i tiden att har man en gång trampat i klaveret låter det lika jävligt när man drar ut foten igen. Kanske har Marjaana lyssnat på honom?

Alla vet att det råder djupt delade meningar om ST:s organisationsförslag i allmänhet och förtroendet för styrelse och ledning i synnerhet. Högt uppsatta personer i olika travsällskap har vädrat dessa synpunkter på olika sätt den senaste tiden. Ingen kan ha undgått detta som läser Travronden eller Sulkysport. Jo förresten en person: Svensk Travsports styrelseordförande. Hon av alla!

Efter fredagens möten deklarerade hon ”samsyn och enighet” varpå olika dignitärer – som kommer från olika läger sakligt sett – höjer på ögonbrynen (understatement!) och undrar om de varit på samma möten som ordföranden!

Men hon insisterar! Gör ett nytt uttalande och drar återigen mycket märkligt slutsatsen att det råder ”samsyn och enighet” bara för att man är positiv till ett ”rådslag”? Men det låter som ett halmstrå.

Hur skulle ett rådslag kunna ändra på storbanornas vägran att skänka bort sina egendomar? Är inte hela vitsen med organisationsförslaget att de är med på noterna? Finns det något att belåna för att rädda ST:s ekonomi om inte Solvalla, Åby och Jägersro är med?

Men slåss man för sin överlevnad så vill man kanske fortsätta med foten i klaveret? Det kanske till och med känns skönare än att stå där barfota.