Låt oss se efter hur det såg ut i Sverige då. Medellönen privat sektor, egentlig industri var 2.769 kronor per månad 1967. Alla siffror från Statistikmyndigheten (SCB). Vi får nog anse att denna grupp var bland de bättre betalda då.
Medelskattesatsen var detta år 18,71/100 kronor. Vilket innebar cirka 2.251 kronor över efter skatt. Om vi säger att det kostade cirka 600 kronor/månad att ha häst i träning då, så förbrukas drygt 25 procent av nettot för nöjet och glädjen att ha häst i träning runt 1960-talets slut. Något som många klarade av. Nuförtiden kan en 20-del i en pålle kosta lika mycket i träningsavgift.
Om vi hoppar fram till idag så var medellönen år 2020 i Sverige 36.100 kr/månad. Nu haltar min jämförelse kanske lite eftersom kvinnorna har gjort stort insteg på arbetsmarknaden. Men å andra sidan så kanske även dessa vill äga häst.
Medelskattesatsen har nu stuckit i väg till 32,28 kr/100 kronor. Detta innebär cirka 24.447 kronor i netto. Men nu har det blivit aningens dyrare att ha häst i träning. 15.000 kronor/månad med ”all-inclusive” är nog inte helt ovanligt. Å i så fall går drygt 60 procent av nettot åt. Är nog inte helt försvarbart i de flesta familjer.
Vad kan våra travsällskap och ST göra åt kostnaderna då? Inte mycket, kostnaderna har av många skäl ökat. Och kommer säkert fortsätta göra så. Kostnaderna för de aktiva ökar även framöver. Men var det inte så att att ett femte-/sjättepris en gång räckte till en månads träning? Och om det inte kan göra det idag så kommer vi inte vara den folksport som utredaren och staten ville värna.
- Hur kommer det sig att vi själva inte ville värna det som staten ville värna?
- Att folksporten fick försvinna?
- Hur kommer det sig att vi alla har accepterat att det har blivit så här?
En marginell ökning av nettomedellönen och en träningskostnad på 16.000 kr gör att vi närmar oss 65 procent av nettoutrymmet. Naturligtvis helt omöjligt att hålla häst i träning då. Ingen vidare bra framtid. En komplett dyster framtid.
Staten ville alltså värna travet som en folksport. Men det vill vi inte själva. Är det inte väldigt underligt som det har blivit. Varför gör ingen i ansvarig ställning något rejält åt hästägarnas intäkter? Mycket, mycket märkligt. Hur kan man som ansvarig se sig själv i spegeln.
Man fick monopolet för ATG som en gåva från staten med medskicket att travet skulle vara en folksport. Det glömdes fort. De som fortsätter glömma kan ju omöjligt vilja vara kvar. De är ju inte trogna grunduppdraget. De håller ju på att köra hela travsporten i drickat!
Men om femte-/sjättepriset var 15.000 kronor så blir det ju lite lättare. En helt otänkbar utopi? Eller är det verkligen det? Vad är alternativet? Ingen folksport, färre och färre ”vanliga” hästägare och mer av folkspel än folksport. Så det kan bli. Inte statens uppdrag till ST.
Några funderingar i all enkelhet.
M. Gustafsson
