Fokustema
Krönika
Läs senare

Borell: ”Ritiro götenese”

Kristian Borell om sina ”Femtioelfte-gången-böcker” och om sommarvistelsen hemma i Götene där grunden skall läggas och saker och ting finslipas inför vad som komma skall.
Av
Kristian Borell
Sören Nordins bok ”Mitt liv i sulkyn” är given sommarläsning för Sulkysports krönikör. Foto Stefan Melander/Stalltz.se
Sören Nordins bok ”Mitt liv i sulkyn” är given sommarläsning för Sulkysports krönikör. Foto Stefan Melander/Stalltz.se

Här kan ni läsa Kristian Borells krönika som publicerades i Sulkysport nummer 27:

Ritiro götenese. Nej, det handlar inte om någon ny italiensk fantomtravare i direkt nedstigande led till Tornese, utan om mitt namn på min sommarvistelse hemma i Götene där grunden skall läggas och saker och ting finslipas inför vad som komma skall.

Fakta

KRISTIAN BORELL

Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt.

I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.

Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.

– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.

Expandera

Det handlar såklart om familj, men precis lika mycket om mat, dryck, litteratur och tankeverksamheten i kölvattnet. Äta buffelmozzarella varje dag, samtidigt som merguezratatouille (grön eller röd paprika eller både och?), carbonara (pancetta slår guanciale, men exakt hur många ägg är bäst och hur hårt skall de vispas?) och tomatsås (alltid peperoncino, men ibland också vitlök) kalibreras och får rätt ingredienser i rätt mängd, nya och gamla viner skall njutas (hur underbar är inte en flaska höghöjdad Assyrtiko från Kir Yianni?) och böcker skall läsas, vissa för första gången och andra för femtioelfte.

Jag får ofta frågan om vad som finns att läsa om den italienska fotboll som är mitt huvudvärv. Svaret är alltid detsamma: Börja med Giuseppe Tomasi de Lampedusas ”Leoparden”, fortsätt med Mario Puzos ”Gudfadern” (innehåller mer än vad den gör på vita duken) och glöm för guds skull inte John Dickies mathistoriska ”Delizie!” och hans ”Cosa Nostra”. Inte direkt böcker om fotboll, men i särklass för att förstå il calcios kontext.

”Leoparden” tillhör mina ”femtioelfte-gången-böcker”. Sidor så fyllda av visdom att de måste läsas regelbundet, i mitt fall varje sommar.

”Femtioelfte-gången-böckerna” är en handfull som må sitta på piedestal , men inte så mycket och inte så högt att de aldrig kan bytas ut.

Under ganska många år nu har ”Leoparden” sällskap av Jean-Claude Izzos Marseille-triologi, med dess svidande samhällskritik och så livfulla och inspirerande skildringar av mat, dryck och musik, Per Anderssons ”Stenbeck” och Sören Nordins ”Mitt liv i sulkyn”, där Sveriges främste idrottsman genom tiderna vänder och vrider på det mesta.

När idrottsmän, eller för den delen företagsledare och politiker, skriver eller låter spökskriva böcker, blir det nästan alltid någon slags vykort.  – Jag gjorde det här, vid den här tidpunkten … ”Mitt liv i sulkyn” är något helt annat, när ”Mäster” hanterar  både samhällsutveckling och den egna sporten på ett sätt som gör den oändligt giltig oavsett område och tid. Trygg i värderingar och kunskap slår han sig inte till ro, utan tar sig nyfiket an både sam- och framtid.

Avel, uppfödning, idealhästen exteriört, (barn- och) hästuppfostran, träning, utveckling av ny hästutrustning, matchning, förhållande till hästägare, hästägarekonomi, sporten och spelet, banunderlag, banfaciliteter och systemets förhållande till och påverkan på individen.

Sören Nordin avhandlar dem alla, och just idag funderar jag mest över hans syn på hästkost, toppning och vad som skulle kunna hända inom aveln.

”Professorn” är minst sagt skeptisk till modern kost där ”drivhusuppfödda” hästar övergöds mot bättre vetande för att behaga hästuppköpare som kräver stora hästar tidigt, med återkommande skador som följd. Hans insisterande på att det inte går att toppa en häst till ett specifikt lopp eller en specifik tidpunkt, utan att det är bäst att hålla igång hela tiden, är det inte många i modernt trav som håller med om.

Och vad säga om ”Ingenjörns” tro på att avla travare på passgångarblod? Kort sagt, en ynnest att läsa och reflektera över i väntan på Stochampionatet någon mil och några veckor bort.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Fredrik ”Frasse” Fransson.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Haglund: ”Gynnar bara fuskarna”

Anne Haglund var förra veckans krönikör och hon tycker att det är en konstig halvmesyr att förlänga karenstiden inför stora lopp, men bara en fördel för hästarna med längre tid mellan försök och final.
Av
Anne Haglund
När Power vann Svenskt Travkriterium för en dryg månad sedan gjorde han det 14 dagar efter uttagningsloppet. Nästa år får hästarna en dag extra för återhämtning. Foto Leif Norberg/ALN
När Power vann Svenskt Travkriterium för en dryg månad sedan gjorde han det 14 dagar efter uttagningsloppet. Nästa år får hästarna en dag extra för återhämtning. Foto Leif Norberg/ALN

Här kan ni läsa Anne Haglunds krönika som publicerades i Sulkysport nummer 45 2019:

Det har debatterats flitigt den senaste tiden om tiden mellan försök och final i årgångsloppen, efter att Solvalla valt att ändra och lägga mer än 14 dagar mellan försök och final i Kriteriet 2020. Den kortaste karenstiden för ledbehandling är 14 dagar. Det skulle alltså innebära att det skulle finnas reglementsmässig möjlighet att ledbehandla hästarna mellan försök och final till ett stort och viktigt årgångslopp.

Fakta

Fakta Anne Haglund

Namn: Anne Haglund

Ålder: 50 år

Bor: Saxtorp i Skåne

Gör: Veterinär, äger och driver Saxtorps Hästklinik. Föder upp travhästar tillsammans med sambon Mats Rånlund. Jobbar med hästarna i stallet och kör när tiden finns.

Första egna häst: Fick ponnyn Pebbles vid nio års ålder. Första travaren Remi Ribb.

Bästa häst: Olle Rols

Bästa travminnet: Körde mitt första travlopp 2002 med vår egne Freeway (DK) och vann!

Intresse förutom trav: Hästar, läsa böcker (självbiografier, romaner), vara ute i skog och mark.

Expandera

Enligt vissa debattörer ska den starkaste individen vinna årgångsloppen och i det ingår även att vara sund och inte behöva veterinärhjälp inför finalen. Att länga tiden skulle alltså låta en sämre häst vinna med veterinärens droger till hjälp.

Då blir det inte ett riktigt Kriterium! Vilken ädel tanke!

Jag tänkte vi skulle diskutera utifrån hästen och dess förutsättningar. Min första reflektion är att redan 14 dagar är i kortaste laget för en ung häst att återhämta sig mellan två lopp. Dessutom innebär årgångsloppen ofta långa resor för våra unga hästar då försöken oftast går på banan där finalen ska äga rum och det innebär i ett avlångt land som Sverige att det för många hästar blir långa resor. Resor tar ofta hårt på hästarna, vissa hästar har svårt att finna ro att äta och dricka under resorna och övernattning i främmande stall innebär ofta stora störningsmoment för dem.

Vad jag kan hitta vetenskapligt så anser man att genomsnittligt två veckor är gränsen för återhämtning för en häst från en hård ansträngning. Sedan tillkommer såklart stressmomentet som resan ger.

Om nu hästarna skulle vara halta och i behov av veterinär hjälp efter försöken ska de väl strykas från finalen, eller? Det står i alla fall så i tävlingsreglementet. Startas hästar som är halta för att det är mycket pengar på spel?

Om behovet finns av att behandla hästar inför finalen så borde de ju vara halta och därmed strukna ur loppet om tiden mellan försök och final är kortare än 14 dagar? Låt oss se hur många strykningar det varit i Kriteriet de senaste fem åren, då tiden mellan försök och final varit kortare än 14 dagar och omöjliggjort ledbehandling: En häst är struken ur finalfältet, det var Criterion i år med anledning av dåliga blodvärden, inte att han hade behov av en omöjlig ledbehandling.

Alltså kan jag lugna alla oroliga, hästarna verkar inte ha problem att starta inom 14 dagar, deras tränare har i alla fall gjort den bedömningen att ingen har haft behovet att ledbehandlas.

För det kan väl inte vara så att travtränare startar treåriga hästar som inte är friska för att det är så mycket pengar på spel? Det kan väl heller inte vara så att de låtit ledbehandla hästarna trots att erforderlig tid inte finns för karenstiden mellan starterna med preparat som inte syns vid eventuellt dopingprov? 

Ovanstående resonemang visar att om allt går rätt till och tränarna tar det reglementsmässiga ansvaret då är det bara en fördel för hästarna med längre tid mellan försök och final.

 

Enligt min mening är det en konstig halvmesyr att förlänga den vedertagna karenstiden just inför stora lopp. De som ändå väljer att ledbehandla trots den tillfälliga förlängningen av karenstiden har då en konkurrensmässig fördel då de är ”säkra” på att behandlingen inte syns i dopingprov, eftersom 14 dagar är en väl etablerad och ”säkerställd” gräns i normala fall. Detta gynnar bara ”fuskarna” om vi nu har några sådana i sporten?

Denna diskussion har fått mig att undra över hur mycket behandlingar som travhästen ”behöver” under sin karriär. Det skulle vara av intresse om Svensk Travsport initierar en sådan undersökning i hästvälfärdens tjänst.

*** 

Fotnot: Veckans krönikör är Klaus Koch.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Langli: ”Folk vill ha action”

Morten Langli var förra veckans krönikör och han anser att travet måste hänga med och förnya sig på en krävande marknad. Att erbjuda spel på Bold Eagle hade varit en god start…
Av
Cecilia Kristoffersson
Dukat för travfest i Kanada. Foto Privat
Dukat för travfest i Kanada. Foto Privat

Här kan du läsa Morten Langlis krönika som publicerades i Sulkysport nummer 44:

TORONTO. Jag har besökt framtidens travsportsarena. Den ligger utanför Toronto i Kanada.

En härlig Breeders Crown-helg är avgjord på Mohawk Raceway en timmes bilkörning från Torontos centrum. En modern arena som attraherar kunder och besökare också utanför tävlingsdagarna. På lördagkvällen var det kamp om platserna bakom slotmaskinerna på första våningen och i racebooken med lopp från bland annat Meadowlands.

Fakta

Morten Langli

Ålder: 45 år

Bor: Oslo – uppvuxen 400 meter från Bjerkes travbana.

Gör: Driver egen firma. Jobbar som konsult/tipsexpert för Unibet. Fotbollskommentator/studioexpert för Viasats Champions League-sändningar. Spelare, hästägare och uppfödare.

Första egna häst: Jills Knut – ett kallbod jag ägde medan jag fortfarande gick i skolan. Därför smeknamnet ”Skolemorten” (mitt twitternick). Jills Knut vann åtta lopp 1993 medan jag gick sista året på videregående (motsvarande gymnasiet i Sverige).

Bästa häst: Delägare i Greenshoe (tio procent). Helägde Stokriterievinnaren Thai Goodwill.

Bästa travminne: Jag älskar dueller. Copiad mot Pine Chip i Elitloppet 1994, Readly Express mot Bold Eagle i Prix d’Amérique 2018.

Intressen förutom trav: Fotboll och goda matupplevelser.

Expandera

I motsats til Meadowlands har de för närvarande ingen sportbook, men detta är otvivelaktigt framtidens racingarena. En travbana uppbyggd med samma spel, mat (se bilden på hummern!) och dryck-erbjudanden som de stora kasinona i Las Vegas. Jag kan rekommendera ledningen på nya Solvalla och Jägersro ett studiebesök till alla tre städerna. Där finns det inspiration för svensk travsports nya arenor – folk vill ha action. Massor med action och god mat. Inte bara ett travlopp var 30:e minut.

visade att världsrekordet i Lexington inte var någon bluff

På banan fick vi se fantastiska prestationer, även om det kanadensiska höstvädret var som vintervädret i Normandie – regn och storm i vindbyarna. Det passade Bold Eagle som var tillbaka som en vinnare – duktigt understödd av Brian Sears som för första gången i karriären gjorde segergest.

Lika lyckosam var inte Sears med styrningen bakom Greenshoe. En galopperande Don’t Let’Em var i vägen i sista kurvan och trots att Greenshoe avslutade 1.04,6 de sista 400 meterna räckte han inte fram till stallkamraten Gimpanzee. Manchego visade att världsrekordet i Lexington inte var någon bluff. Från ledningen lekte hon med de äldre stona. Enligt familjen Takter är Elitloppet nästa år en möjlig uppgift för Manchego.

Hur var det då med spelet till denna Breeders Crown-helg i Nordamerika, som många travsportsentusiaster över hela världen tittar på, hemma i Europa trots att det där gick mitt i natten?

Spel över landsgränserna – gemensamma potter med totalisator – är en av travets stora utmaningar. Speciellt vid dessa tillfällen som engagerar racingfans från alla de stora travnationerna. Jag vet att det finns utmaningar knutna till licenser och lagstiftning i de olika länderna, men dessa måste lösas!

att få PMU med på noterna är nyckeln

Jag vill spela vinnare/plats i gemensamma totalisatorpotter med låg skatt, där det kommer in pengar från USA, Kanada, Frankrike, Australien, Sverige, Finland och Norge. Vad tänker PMU på?

Bold Eagle har varit det stora namnet i fransk travsport de senaste fem åren. Vart han än åker samlas det långa köer med fans, som vill ta selfies med unikumet. Sportens stora affischnamn. Men när Bold Eagle gör sin första start i Kanada, är det inte möjligt att spela från Frankrike! PMU har stängt butiken. Ingen lokal pool – ingen gemensam pott med Mohawk. Även om den kanadensiska banan var öppen för det.

Att loppet går mitt i natten är säkert ett argument för att ha stängda luckor, men folks levnadsvanor har ändrat sig kraftigt från 1980-talet. Folk jobbar inte från klockan 08.00 till 16.00. Folk är ute på nätet alla dygnets timmar. Då utrustningsrapporterna på Bold Eagle spred sig som en vind via sociala medier började det pipa i min telefon. Spelare i Norge visste att jag var på plats och ville ha några canadadollar på Bold Eagle.

Rikstoto erbjöd inte spel, ATG hade lokal pool men inte till Bold Eagle-loppet?

Jag har tro på travsporten och att spelet har outnyttjad potential. I tuff konkurrens med fotboll, poker, och så vidare, är det viktigt att man internationellt jobbar med tävlingkalendern och gemensamma potter över landsgränserna. Dagar då man har de största sportsliga godbitarna måste det internationella spelet hänga med. Allt ska in i samma pott.

Här är ett par färska exempel: i VM-loppet på Yonkers spelades det via PMU in i den amerikanska poolen – gemensamma odds med Yonkers, medan ATG och Norsk Rikstoto hade gemensam pool. Självklart borde allt bli blandat i samma gryta. Till UET-Derbyt på Vermo hade fransmännen egen pool, medan Norge och Sverige återigen stod på utsidan. Franska Equidia visade inte loppet live. De hade inget distributionsavtal med Finland. Inte spel på Bold Eagle i Breeders Crown, inte levande bilder av Face Time Bourbon i UET-Derbyt. Det visar problemen i PMU och Le Trot. Och att få PMU med på noterna är nyckeln.

Det franska vintermeetinget startar denna vecka. Både ATG och Rikstoto erbjuder spel in i den franska poolen som de senaste åren – vinnare, plats och tvilling – väldigt bra, även om jag fortsatt saknar den franska varianten Couple Place (tvilling i tre potter – 1-2/1-3 och 2-3-placerade hästarna). I de flesta loppen på Vincennes har Couple Place högre omsättning än det traditionella tvillingspelet, Couple Gagnant.

Nytt för i år är att ATG/Rikstoto erbjuder gemensam V4. Kommer PMU in i leken i framtiden? När får vi ett världssomspännande V75 med lopp från olika länder på samma kupong? Det finns möjligheter! Men travet måste hänga med och förnya sig på en krävande marknad. Att erbjuda spel på Bold Eagle hade varit en god start…

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Anne Haglund

Fokustema
Krönika
Läs senare

Waern: ”Svarar inte på uppdragets huvudfrågor”

Åsa Waern var gästkrönikör i förra veckans Sulkysport och här utvecklar hon sina tankar runt Mats Denningers utredning och presenterar sitt alternativförslag.
Av
Åsa Waern
Den utredning Mats Denninger har tillsammans med Leif Almgren om Svensk Travsport kommenteras av Mantorps ordförande Åsa Waern. Foto Mia Törnberg
Den utredning Mats Denninger har tillsammans med Leif Almgren om Svensk Travsport kommenteras av Mantorps ordförande Åsa Waern. Foto Mia Törnberg

Östergötlands Travsällskaps ordförande Åsa Waern var gästkrönikör i förra veckans utgåva av Sulkysport. Anledningen var att Waern gjort ett ”alternativförslag” till förre ATG-ordföranden Mats Denningers utredning om svensk travsports framtida organisation, vilken publicerats (liksom Waerns alternativ) i sin helhet på Sulkysport.se, och vilken avhandlades för två veckor sedan i Sulkysport. Här utvecklar Åsa Waern sina tankar runt Denningers utredning och sitt alternativförslag.

– Lars G Dahlgren

Så har ”Denninger-utredningen” blivit färdig. En utredning som vid en första anblick inte är uppseendeväckande, men skrapar vi bara lite på ytan så finns där något helt annat. Även mitt organisationsförslag har kommit ut, ett förslag som i själva verket är ett första utkast skickat till samtliga ordföranden i travsällskapen för att få synpunkter innan det skickas vidare till Svensk Travsport.

Fakta

Åsa Waern.

Ålder: 50 år.

Bor: Linköping.

Gör: Konsult, projektledare för högteknologiska forsknings- och utvecklingsprojekt samt egenföretagare lantbruk med hösilageproduktion.

Första egna häst: Förutom ponnys till barna, Rogestadkungen tillsammans med min man.

Bästa häst: Greby Anna.

Bästa travminne: När vi startade vår första tävlingshäst Hickory Smash. Det var Hickorys första start, vår första start som tävlingshästägare, min mans första start som tränare (B-tränare). Hickory vann med halva upploppet som marginal.

Intresse förutom trav: Bilar och trädgårdsarbete/trädgårdsdesign. Har kört folkrace i unga dar och vi har en historisk formelbil vilande i verkstan.

Expandera

Syftet med Denninger-utredningen var att studera hur ST ska kunna bli trovärdig ägare till ATG. Men, det finns en intressant mening i stycket under uppdragsbeskrivningen ”ST:s interna organisationsstruktur ingår inte i utredningen”. Utredningens uppgift var istället att behandla ST-familjens övergripande beslutsstruktur, men man talar inte om hur den ser ut idag. Det vill säga att travsällskapen och BAS är ägare till Svensk Travsport (ST) framgår inte.

Utredarna har enbart fokuserat på ekonomiska flöden. De hänvisar till koncernbidrag och behov av balansräkning, men frågetecknen kring resonemangen är stora. När jag påpekat att förslagen inte fungerar ur ett verksamhetsperspektiv så var svaret från utredarna att ”det är inte relevant”.

I slutet av rapporten presenteras två olika organisationsförslag som inte svarar på uppdragets tre sammanfattade huvudfrågor. Genom hela rapporten upprepas hot om ekonomiska katastrofer om travfamiljen inte genomför omorganisationerna A eller B, men de är undermåligt beskrivna och övergripande blockschema saknas. Är man inte van att studera organisationer så kan det vara svårt att genomskåda innebörden.

Förslagen innebär att ST buntar ihop och tar över all personal på travbanorna som är kopplade till tävlingsverksamheten. För de flesta banor innebär det att all personal får ST som arbetsgivare och därmed lyder under ST. Banorna kommer att ”få behålla” anläggningarna, men de kommer inte att ha någon personal att sköta dem, för personalen tillhör och svarar mot ST för att sköta tävlingsverksamheten.

Varför inte löpa linan fullt ut och samla alla tävlingar på en och samma bana

Idag, med nuvarande organisation, kan de enskilda banorna ta strategiska beslut/vägval som passar den banan och det är möjligt just eftersom travsällskapen är arbetsgivare till personalen. Utredarna tänker dessutom att personalstyrkan ska reduceras genom att en person kan sköta flera banor. När nu verksamhetsperspektivet inte är relevant, varför inte löpa linan fullt ut och samla alla tävlingar på en och samma bana? Det är ju både praktiskt och klart mest ekonomiskt fördelaktigt, är det detta man vill åstadkomma?

Utredarna föreslår att de travbanor som har omfattande annan verksamhet eller evenemang kan anställa egen personal för att driva den verksamheten. Hur det ska finansieras framgår inte.

Förslagen innebär vidare att ST kommer ta hand om alla intäkter förknippade med tävlingsverksamheten, till exempel från publik och restaurang.

Summa summarum kommer sällskapens möjlighet att utveckla arenorna och travsporten minska avsevärt, såvida det inte sköts på ideell basis. Risken är uppenbar att sällskapen reduceras.

Travsporten lever i en hybridorganisation som består av en ideell, en kommersiell och en myndighetsdel. I myndighetsdelen ingår djurskyddsarbetet och registreringar av hästar. Jag vill påstå att en tredelad hybridorganisation, som travet, är den svåraste organisationsform som finns, men vi ska vara stolta över den. En väl fungerande hybridorganisation är överlägsen andra organisationsformer om man vill samla människor, även om det är ett elände när inte alla tycker som jag.

Travbanorna och ST blir mer och mer kommersiella. Att ideella föreningar driver kommersiella verksamheter i bolagsform är vanligt. Det görs redan idag på några banor och det diskuteras på andra. Jag tror att alla banor ska göra den uppdelningen även om det kan kännas krångligt, speciellt för små banor.

Mitt organisationsförslag innebär i stort en oförändrad struktur, men banorna delar upp sin egen verksamhet i en ideell och en kommersiell del där travsällskapet äger det kommersiella bolaget.

Alla affärsmässiga förehavanden med ST hanteras genom avtal mellan det enskilda travsällskapets bolag och STAB. På så vis torde skatteläckage kunna undvikas (den frågan utreds just nu av experter) samtidigt som travsällskapen behåller kontrollen över travbanorna, dess verksamhet och personal. På så sätt kan travsällskapen fortsätta utveckla travbanorna på smartast sätt efter lokala förutsättningar.

Travfamiljen har oändligt många arbetsuppgifter framför sig innan travsportens framtid är tryggad, men vi har fått flera bitar på plats, så vi är på väg. Arbetet med Pegasus pågår och ger redan resultat.

Utbildningen med Handelshögskolan är föredömlig och fortsätter ytterligare ett år. Jag hoppas verkligen att alla travbanor deltar och avsätter tid för det. Den ger alla travbanechefer möjlighet att diskutera ostört. Inrättandet av strategiskt samråd har ökat samverkan mellan banorna och BAS och antalet möten utanför förtroenderåden har ökat.

Maria Croon har just börjat som vd för ST. Låt oss hjälpas åt och ge henne en objektiv bild av travet som varit och positiva inspel till hur vi tycker att travet ska utvecklas så att hon så snabbt som möjligt kan komma in i världens svåraste verksamhetsform, vår hybridorganisation svensk travsport.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Morten Langli

Sport