Fokustema
Krönika
Läs senare

Gör om, gör rätt!

Var det rätt av Svensk Travsport att förändra licenssystemet vid årsskiftet? Sulkysports krönikör Klaus Koch är av en helt annan uppfattning även om han gillar en del av det nya licenssystemet.
Av
Klaus Koch
Upplåst för dig som är prenumerant
Lukas Svedin representerade Sverige i Amatör-VM i början av veckan.
Lukas Svedin representerade Sverige i Amatör-VM i början av veckan.

Klaus Koch har skrivit i Sulkysport under tre års tid och få personer har större kunskap om internationell travsport än Koch. Fortsättningsvis kommer Klaus Koch att skriva om både svensk och utländsk travsport i Sulkysports digitala satsning.

***

Jag må tillhöra den gamla skolan och jag kan till och med vara lite dum i huvudet, men jag begriper inte det nya svenska licenssystemet. Vem kom på det och vad är syftet med det?

Vid årsskiftet gjordes systemet för travlicensinnehavare om i Sverige. För att diskutera det skulle jag gärna vilja beskriva det, men jag klarar inte av det. Av den simpla anledningen, att jag inte begriper vad syftet med förändringen är och vad det i det hela taget går ut på.

Det ”gamla” licenssystemet hade förvisso sina brister, men det fanns en grundläggande logik i det. A-licens för proffstränare, B-licens för amatörtränare och C-F-licenserna för olika kategorier av lärlingar, ungdomskuskar och montéryttare. Förutsättningarna för att få A-licens var bra och klockrena, medan reglerna for B-licens hade en hel del övrigt att önska.

Amatör – en som tränar sina hästar på sin lediga tid

För mig har en amatörtränare alltid varit en person som har ett jobb utanför travet och tränar sina hästar på ledig tid, vilket vill säga tidiga mornar, på kvällar och under helgerna. Många fler än två hästar lär det inte bli tid till under sådana förutsättningar. Ändå har vi sett alla möjliga avarter av amatörtränare och vid ett tillfälle fanns det en person med B-tränarlicens som hade över 100 hästar på träningslistan.

Det nya licenssystemet ser som sagt en hel del annorlunda ut. A-licens är i princip som tidigare, medan B-licensen har – enligt min uppfattning – förändrats ytterligare i fel riktning. I princip är den en kopia av A-licensen, men med betydligt mindre krav på licensinnehavaren. Nu kan en person med B-licens träna ett obegränsat antal ”egna” hästar och dessutom fem hästar i andra personers ägo.

För mig finns det två ytterst viktiga saker som en A-licens säkrar:

  • Att tränaren är tillräckligt utbildad till att utföra uppgiften
  • Att risken för så kallad ”svartträning” elimineras

Travtränare är ett yrke precis som tandläkare eller elektriker som förutsätter rätt behörighet. Även om du håller på att dra kablar i ditt hus på din fritid berättigar det inte dig till att göra detsamma i någon annans hus.

De allvarliga förändringarna, körsvenslicenserna

Men nu kommer vi till de riktigt allvarliga förändringarna, körsvenslicenserna. I det tidigare licenssystemet fanns det förvisso ett par ogenomtänkta saker. Till exempel att en professionell körsven som inte längre hade A-licens alltid kallades lärling.

Tidigare proffstränaren Sven-Erik Landin körde på lärlingslicens som 78-åring. Hade han då varit under utbildning i 60 år? Självklart inte!

Det gamla licenssystemet borde ha delat in denna kategori i två delar: En för dem som var under utbildning och en för dem som gått klar utbildningstiden. Samma med amatörlicensen, som accepterade att personer som varit A-tränare fick köra i rena amatörlopp utan någon form av karens.

Från om med 1 januari 2020 är Sverige (förmodligen) det enda landet utan amatörlicensinnehavare. Vi har just haft Lukas Svedin i Florida tävlande i Amatör-VM, vilket hans meriter under 2019 var kvalificerande för.

Sverige kan inte skicka någon deltagare

Nästa gång det körs Amatör-VM kan inte Sverige skicka någon deltagare, då landet saknar amatörlicensinnehavare. Ett anrikt lopp som K.G.Bertmarks Minneslöpning tvingas gå i graven? Ovannämnde Lukas Svedin får däremot vara med i kval till lärlingsloppet Travrondens Guldklocka, som körts under 60 år.

 

Vem kom på detta och varför blev förslaget sjösatt? Vad är det för fel på att ha en lärlingslicens? Eller amatörlicens? Har man utvärderat hur stor betydelse det har att kunna kora en amatörchampion eller lärlingsmästare? Hur blir det med allt utbyte länderna mellan i form av kuskmatcher? Förvisso kan man i en övergångstid gå de som hade en ”gammaldags” licens fram till 2019 till mötes, men sen?

En extrem låg gräns

Sedan är det indelningen: En kategori för körsvenner som kört minst 100 lopp de senaste fem åren (20 de senaste två åren) och en för ”övriga”. Det är för mig att en extrem låg gräns. Kategorierna flyter ju nästan ihop. Hade inte 500, 100 eller rentav fler lopp varit bättre?

En sak är dock bra med nya licenssystemet: Att man måste kunna framvisa F-skattsedel om man vill köra häst åt andra. I det tidigare systemet kunde amatörer i många proffslopp fritt köra andra än sina egna hästar och därvid skapades ett konkurrensförvridande moment.

Klaus Koch. Foto: Mia Törnberg/Sulkysport

Hade det gamla licensysystemet varit kvar hade mitt förslag varit att ST drar fem procent på alla prispengar och skickar dem till proffskuskarna, medan de procent som amatörer kört in exempelvis kunde gå till landets travskolor.

Alla förändringar ska få sin chans. Det kan ju vara att vi kritiker tänker fel. Men låt inte förändringen bli permanent genom slentrian, vilket ofta skett tidigare. Fungerar det inte måste det bli gör om, gör rätt!

Fokustema
Insändare
Läs senare

Bryter tystnaden och trampar i klaveret

Plötsligt träder Svensk Travsports högste representant Marjaana Alaviuhkola ut i offentligheten. Ambitionen måste väl vara att försöka öka förtroendet för Svensk Travsport och sig själv. Men hur gick det?
Av
Anders Lindblad
Upplåst för dig som är prenumerant

Göran Persson sa en gång i tiden att har man en gång trampat i klaveret låter det lika jävligt när man drar ut foten igen. Kanske har Marjaana lyssnat på honom?

Alla vet att det råder djupt delade meningar om ST:s organisationsförslag i allmänhet och förtroendet för styrelse och ledning i synnerhet. Högt uppsatta personer i olika travsällskap har vädrat dessa synpunkter på olika sätt den senaste tiden. Ingen kan ha undgått detta som läser Travronden eller Sulkysport. Jo förresten en person: Svensk Travsports styrelseordförande. Hon av alla!

Efter fredagens möten deklarerade hon ”samsyn och enighet” varpå olika dignitärer – som kommer från olika läger sakligt sett – höjer på ögonbrynen (understatement!) och undrar om de varit på samma möten som ordföranden!

Men hon insisterar! Gör ett nytt uttalande och drar återigen mycket märkligt slutsatsen att det råder ”samsyn och enighet” bara för att man är positiv till ett ”rådslag”? Men det låter som ett halmstrå.

Hur skulle ett rådslag kunna ändra på storbanornas vägran att skänka bort sina egendomar? Är inte hela vitsen med organisationsförslaget att de är med på noterna? Finns det något att belåna för att rädda ST:s ekonomi om inte Solvalla, Åby och Jägersro är med?

Men slåss man för sin överlevnad så vill man kanske fortsätta med foten i klaveret? Det kanske till och med känns skönare än att stå där barfota.

Fokustema
Insändare
Läs senare

Var vi på samma möte?

I fredags – den 4 september – hölls ST förtroenderåd, samt ett separat ordförandemöte för travsällskapen. ST:s styrelse har genom sin ordförande gett uttryck stor glädje över den samsyn och enighet som rådde under mötet. Detta gör att jag måste ställa mig frågande till om vi befann oss på samma möte.
Av
Anders Holmgren
Upplåst för dig som är prenumerant
Anders Holmgren.

Jag kan naturligtvis inte svara för hur övriga deltagare i förtroenderådet upplevde det, men jag kan bidra med mina egna reflektioner och tankar. Den för tillfället allt annat överskuggande frågan rör den omorganisation av svensk travsport som initierades för ett år sedan, och här råder varken enighet eller samsyn.

Detta är mina reflektioner kring hur detta mottagits av Solvallas styrelse. Jag fokuserar här på bakgrund och förutsättningar i den väsentligaste frågan och väljer att stå över diskussionerna om den högst tveksamma hanteringen av tävlingsprogrammet etc.

Det inledande ordförandemötet var bra. Debatten hade högt i tak och ett flertal synpunkter och tankar kom upp i dagen. Jag hoppas och tror att även Stockholms Travsällskaps synpunkter kom fram på ett tydligt sätt. Jag upplevde samsyn från ett flertal banor (utöver Åby och Jägersro, som helt delar vår syn), vilket inte minst ur principiell synpunkt är glädjande.

När det gäller organisationsfrågan har jag sagt det förr och det tål att upprepas: processen har påbörjats i helt fel ände och på fel premisser. Istället för att förklara vilka problem man vill hantera och hur man vill att travsporten skall fungera om fem, tio och tjugofem år så har man börjat med att diskutera vilken bolagsform man skall ha och hur ägarskapet i denna skall se ut. Travsporten saknar i allt väsentligt en målsatt verksamhetsplan, vilket gör att vi blir tvåa på bollen.

Avsaknaden av en tydlig vision från ST är påtaglig. Då ST:s styrelse varit synnerligen drivande i organisationsfrågan och sedan processens början styrt riktningen mot en ekonomisk förening (övriga presenterade alternativ kan bara beskrivas som alibi-förslag) så är det fullt naturligt att det är här debatten för tillfället står. Det är mycket olyckligt att vi ägnar all energi åt att diskutera ägarfördelning istället för att diskutera nya affärsmöjligheter och utveckling av befintliga affärer.

Alla ska stoppa in sina fastighetsbestånd

I ST:s förslag har hela tiden funnits en parameter av central betydelse: alla travsällskap skall stoppa in sina fastighetsbestånd i en gemensam balansräkning. Detta är en stötesten som oundvikligen kommer att skjuta hela processen i sank.

Stockholms Travsällskap har, precis som Jägersro och Åby, på ett tydligt sätt sagt nej till detta. Budskapet från våra medlemmar är glasklart; våra fastigheter skall inte stoppas in i en gemensam balansräkning. Detta budskap har levererats vid ett flertal tillfällen, och upprepades på Förtroenderådet.

Det är fullt förståeligt att många andra banor suckar åt detta besked, och anser att vi bara ser till vårt eget hus.

Det ligger dock en hel del andra tankar bakom dessa beslut (beslut som för övrigt framtvingats av ST:s oerhört bristande kommunikationsförmåga, där man låtit denna fråga ta plats istället för andra och mer relevanta frågor som borde prioriterats):

  1. Syftet med att skapa en stark balansräkning är, svepskäl till trots, tydlig: genom detta skall man skapa en situation där man kan belåna fastighetsbeståndet för att finansiera verksamheten. Detta är en mycket farlig väg att gå, och undertecknad hade röstat emot alldeles oavsett vilket fastighetsbestånd mitt sällskap suttit på. En lånefinansierad verksamhet kommer aldrig bli konkurrenskraftig.
  2. Vi ser inte våra fastigheter som en långsiktig lösning på den ekonomiska situation ST själva försatt sig i genom sin acceptans av pokalåret och genom att vara oförberedda på den nya situation som omregleringen av spelmarknaden inneburit.
  3. Den befintliga organisationen i ST är till stora delar densamma som suttit eldvakt medan det börjat brinna i huset. Att ge samma organisation förtroendet att förvalta ytterligare miljardvärden och fler ansvarsområden känns för mig som definitionen på företagsekonomiskt vansinne.
  4. Vad händer om tio eller tjugo år, när fastigheterna är full-belånade? Med samma resonemang som förs nu ligger det i farans riktning att man börjar diskutera inkorporering av andra tillgångar.

Jag ställer mig vidare frågande till exakt varför många små- och mellanbanor är så positiva till detta förslag. Den maktkoncentration som detta skulle leda till tror jag inte är något som någon önskar. Betänk att ST:s utgångsförslag innehåller en röstfördelning på runt 50 procent till storstadsbanorna, en siffra som efter reviderad fastighetsvärdering och förhandling naturligt bör vara 70-80 procent. Är detta en situation som är gynnsam för svensk travsport i stort, och för era medlemmar i synnerhet?

Så, Stockholms Travsällskap har sagt nej, och lika lite som jag kan förstå hur Marjaana Alaviuhkola kan uppleva att samsyn och enighet råder, lika svårt har jag att se varför övriga banor är beredda att ta strid för att vi skall ändra oss.

Hot om uteslutning

De som inte säger ja får inte vara med. Hoten om uteslutning av de sällskap som säger nej, vilka framgår i rådslagsmaterialet och som även kom fram i debatten på Förtroenderådet, ger jag heller inte mycket för. För det första är jag tämligen säker på att vi alla ser att travsporten är som starkast när den innehåller en hälsosam mix av bredd och elit, vidare är jag tämligen säker på att Solvalla och övriga banor som önskar vara med skulle klara sig alldeles utmärkt om vi ställdes utanför. Jag vill dock understryka att vi verkligen inte önskar denna utveckling.

Tvärtom, vi ser flera vägar framåt och vi tar gärna en aktiv roll i den fortsatta processen. Jag både tror och hoppas att vi ägare och medlemmar i ST gemensamt kan backa bandet och skapa en process utifrån rätt premisser.

Vad är det då Solvalla och Stockholms Travsällskap vill? Inom Stockholms Travsällskap har vi redan under sommaren genomfört de rådslag som nu föreslagits, och jag kommer inom kort presentera den syn som styrelsen och Stockholms Travsällskaps medlemmar efter dessa möten kommit fram till.

Anders Holmgren

V. Ordförande Stockholms Travsällskap

Fokustema
Insändare
Läs senare

Aldrig har splittringen varit så stor…

Vi har fantastiska hästar, tränare och körsvenner i Sverige. Den sportsliga kvaliteten är på en nivå som aldrig tidigare. Samtidigt tornar mörka orosmoln upp sig på himlen när det gäller den administrativa, organisatoriska och ekonomiska delen av vår sport.
Av
Claes Lundell
Upplåst för dig som är prenumerant

Efter att i över 60 år från olika positioner följt sportens ledning och administration måste jag tyvärr konstatera att aldrig har splittringen varit så stor som nu. Där olika intressen spelas ut mot varandra. Samtidigt som ST:s styrelse mot fleras vilja och med hot om ekonomiska sanktioner försöker tvinga fram en ny organisationsform. En sammanslutning som skapas på detta sätt har inga som helst förutsättningar att bli långlivad. Ett utslag av mycket dåligt ledarskap.

Ekonomin har havererat med flera hundra miljoner i skulder och underskott. Att skylla detta på separationen från ATG är givetvis bara ett svepskäl. Förändringen av spellagstiftningen drevs mycket aktivt från ST där vi alla dessutom ombads att medverka i kampanjen. Konsekvenserna var kända på förhand.

Personligt betalningsansvar bör övervägas

Problemet är att ST:s styrelse inte klarat att hantera situationen. Nu blir det hästägarna som får stå för notan i form av framtida lägre prispengar. Styrelsens misskötsel av ekonomin är så grav att personligt betalningsansvar bör övervägas.

Vi har bara under det här året sett flera exempel på hur rättsskipningen inom sporten har kollapsat. Jag behöver väl knappast lämna några exempel – de är alltför välkända.

Med nuvarande organisation har under decennier skapats en fantastisk utveckling av den svenska travsporten. Dock har under de senaste åren väldigt få initiativ synts av fortsatt sportslig utveckling.

Det är säkert så att förändringar behövs för att möta framtiden. Men det måste vara förändringar som är hållbara och som medlemmarna står bakom och är eniga kring. En styrelse som helt har misslyckats med nuvarande organisationsform har små möjligheter att lyckas i en ny organisation.

Förmåga till ledarskap saknas helt

Förtroendet för ST:s styrelse och valberedning är nu så kört i botten att det inte går att reparera. Förmåga till ledarskap saknas helt.

Det är en uppgift för ägarna det vill säga travsällskapen att agera. Låter man misskötseln fortsätta tar man på sig ett mycket tungt ansvar.

Svensk Travsport måste förenas i en gemensam framtidsvision där alla intressenter aktivt tillsammans kan bidra till att vända utvecklingen i positiv riktning under ett nytt och starkt ledarskap.

Krönika