Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: ”Utvecklingen har nästan varit för bra”

Sverige har en väldigt stark elit montéryttare. Det är på gott och ont, enligt krönikören och montéförespråkaren Klaus Koch.
Av
Klaus Koch
Upplåst för dig som är prenumerant
På bilden syns landets segerrikaste i år: Sofia Adolfsson.
Foto Mia Törnberg
På bilden syns landets segerrikaste i år: Sofia Adolfsson. Foto Mia Törnberg

Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 49:

För mer än 50 år sedan sjöng den danske komikern Preben Kaas: ”Hvad skal vi med kvinder, de er bare til besvær”. I själva verket var visan en hyllning till det ”svaga” släktet som oftast är det starka, men sällan får kred för det.

Som stor fan av montésporten har jag dragit mitt strå till stacken i etableringen av disciplinen i Nordeuropa och jag gläds över den utveckling som den har genomgått.

Fakta

Klaus Koch

Ålder: 62 år
Bor: Vid Solvalla
Gör: Driver bolaget On Track World- wide AB, konsult inom internationell travsport. Numera vd på Charlottenlund.
Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.
Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.
Intressen förutom trav: Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

Ja, utvecklingen har nästan varit för bra eftersom vi har skapat en elit av ryttare. Deras skicklighet verkar skrämmande på nya aktörer och det är nog där vi ska leta efter orsaken till att antalet montélicenser backar. Är det så borde det gå att lösa rent propositionstekniskt.

Nästan alla montéryttare i Norden är kvinnor och man kan fråga sig varför eftersom det ser precis tvärtom ut i sportens hemland Frankrike, där manliga ryttare dominerar totalt.

en dagsslända som kommer att försvinna igen

Jag hör ofta på våra stallbackar synpunkter på att montén inte är någon sport, men en dagsslända som kommer att försvinna igen eftersom att inga män intresserar sig för den. Men, se där tar ni helt fel! Det finns många manliga travaktiva som intresserar sig för montésporten och använder den professionellt.

Vår allra största utövare, Jerringprisnominerade Björn Goop, startar stadigt fler och fler hästar under sadel. Som ryttare använder han självklart de bästa som råkar vara kvinnor. Det är alltså inte tjejernas ”fel” att inga män gör sig riktigt gällande. Det är helt enkelt en jättesvår disciplin som ingen man har lyckats slå sig in i här i Norden.

Flera galoppjockeys har försökt och den danske toppmannen Nicolaj Stott rider ofta i montéloppen, men han har fått inse att tjejerna är tuffa konkurrenter och helt enkelt duktiga sportutövare som har hittat en nisch som passar dem bra.

Enda undantaget var gumman på stallfiket

När jag besöker min gamla hemmabana Charlottenlund pratar jag ofta med en äldre gentleman som var barn på 1950-talet. Hans pappa var travtränare med ”stald i Lunden”.

Grabben kom dagligen på stallbacken där det aldrig, absolut aldrig, vistades någon ur det kvinnliga släktet. Inte att kvinnor och tjejer ofredades, men jargongen var alltför hård för att någon skulle våga skicka dit sin fru eller sina döttrar. Enda undantaget var gumman på stallfiket som var stark nog att stå upp mot männen.

Under samma decennium – och även under de två efterföljande – kördes det inga, eller i alla fall extremt få, lopp för ston. Varken i Danmark eller i Sverige. Dessa fick kämpa mot hingstarna och valackerna i samtliga storlopp.

visa vem som är årgångens bästa häst

Fram till början av 1960-talet var fördelningen egentligen rätt jämn i Sverige medan stona i Danmark tog för sig i storloppen ända fram till 1981 (1973-1975 vanns Derbyt av ston tre år i följd), när Dansk Hoppe Derby infördes. Sedan dess har inget sto vunnit det danska Derbyt.

I Sverige ser det lite annorlunda ut. Förvisso infördes Derbystoet 1991, men dess prissumma var de första tio året relativt låg jämfört med själva Derbyt. 2001 dubblades förstapriset i Derbystoet till 500.000 kronor och det var också det senaste året Derbyt vanns av ett sto (Hilda Zonett). 1990 hade Queen L. vunnit och 1993 Ina Scot.

Gemensamt för dessa tre ston är att man kan fastslå att de var sin årgångs bästa häst oavsett kön.

Det är just det som de stora årgångsloppen är till för: att visa vem som är årgångens bästa häst. Men det gör de tyvärr inte längre. Stona väljer alltid de lättare pengarna och då kan det hända att årgångens bästa häst vinner ett stolopp i stället. Det tycker jag är synd. Jag skulle vilja komma tillbaka till att Derby och Kriterium (först och främst dessa två) får denna särställning.

Det finns två sätt att göra det på: Antingen att sänka förstapriset i stoloppet rejält eller också att flytta stoloppet till en annan tidpunkt. Den senare varianten är min önskan, och upplägget fanns faktiskt tidigare (på 1980-talet) med Kriterium och Oaks. Gör man så kan man i stället köra en lågt doterad consolation för ston.

Det finns bara fördelar med detta. Vi får alltid möjligheten att kora årgångens bästa häst och stona ökar sina intjäningsmöjligheter, då de kan delta i båda loppen. Det ger dessutom de bästa stona möjligheten att vinna en del av ”marknaden” för äldre hästar och ta för sig i de internationella storloppen.

Jag skulle gärna vilja se ett svenskfött sto vinna Prix d’Amérique igen!

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Håkan ”Lillis” Olsson.

Fokustema
Krönika
Läs senare

I en annorlunda tid

Hur tänker opinionen i travsporten idag? Ta en titt på sociala medier.
I veckans gästkrönika på Sulkysport skriver Klaus Koch bland annat om "facebook-tribunalen".
Av
Klaus Koch
Upplåst för dig som är prenumerant
Charlottenlunds travbana på Facebook.
Charlottenlunds travbana på Facebook.

Klaus Koch – idag verkställande direktör på Charlottenlund – har skrivit i Sulkysport under tre års tid och få personer har större kunskap om internationell travsport än Koch. Fortsättningsvis kommer Klaus Koch att skriva om både svensk och utländsk travsport i Sulkysports digitala satsning.

***

Vanligtvis brukar jag inte ha problem med att få till ett vettigt alster när jag sätter mig vid tangentbordet, men just denna gång känns det svårare. Jovisst, det händer mycket i travsporten men det rör sig om händelser som inte passar in i min ”tycka-till-stil” så jag kom på att titta lite på hur opinionen – den som ger sig till kännedom på de sociala medierna – tänker istället.

Travsporten och resten av världen har under senare år fått ett helt nytt verktyg i händerna: de sociala medierna med främst Facebook, Instagram och Twitter. Själv har jag varit på Facebook sedan julafton 2011. Jag har provat Twitter, men det tilltalar inte riktigt mig.

Det senare skulle jag egentligen hemskt gärna vilja, då jag egentligen är en mycket debattglad person

Facebook använder jag, men inte fullt ut. Jag ser först och ”Fejan” som ett medium där jag kan socialisera. Lägga upp roliga bilder och historier, som vi alla kan skratta åt, läsa intressanta artiklar som andra delat, lyssna på musik etcetera.

Två typiska Facebook-aktiviteter undviker jag dock: att posta inlägg om familj och barn och att delta i debatter. Det senare skulle jag egentligen hemskt gärna vilja, då jag egentligen är en mycket debattglad person. Längre nere i krönikan förklarar jag varför jag inte debatterar på Facebook.

Först vill jag dock konstatera att jag efter att ha tillträtt som vd för Charlottenlund Travbana för drygt ett år sedan har jag fått upp ögonen för Facebooks positiva kvaliteter. Att bedriva en FB-sida för ett företag som en travbana är har visat sig vara en mycket lågt hängande frukt.

Ett aktivt och kontinuerligt arbete mot den konsumentgruppen som förväntas använda Facebook som informationsportal är mycket resultatgivande. Travsporten har under de senaste 30 åren letat efter kanaler genom vilka den kan attrahera ny publik. Lösningen finns på Facebook och förmodligen också på andra sociala medier som jag har mindre insikt i.

Genom att lägga upp material som brukaren själv kan förhålla sig till i den mån det passar banar vi för en lätt och okomplicerad väg in i vår sport. ”Spela V75” eller ”Gå med i travskolan nu” kan icke-insatta inte förhålla sig till.

Det kan de däremot till (nästan) kommentarslösa stämningsbilder och erbjudanden som inte erfordrar någon som helst kompetens för att kunna njuta av. I Charlottenlund kör vi nästan dagligen med sådana inslag och att döma efter antalet visningar är vi på helt rätt väg.

Men Facebook har tyvärr också negativa ”kvaliteter”. På den senaste tiden har dessa varit påtagliga. Jag (och andra) kallar det för ”Facebooktribunalen”. Att delta i en diskussionstråd kan vara mycket givande när den är saklig och korrekt, men allt för ofta förstörs den positiva diskussionen nästan omedelbart av personer som känner sig manade att vräka ur sig vidrigheter och osakligheter av sällan skådat slag.

Oavsett om det förekommer inom andra branscher också så är det bara inte okej. Jag förstår inte vad som får folk till att agera på det sättet. Känner de inte till ”rule number one” om att internet aldrig glömmer?

Vad vill man uppnå? Mår man bra av att läsa sitt eget skit?

Vad är syftet med att bedriva en total urskillningslöshet som ofta förstör en annars bra debatt och sårar anständiga och positiva människor? Vad vill man uppnå? Mår man bra av att läsa sitt eget skit?

Utan minsta fog döms andra människor. Även när det finnas fog för kritik måste man väl ändå kunna använda sig av en anständig retorik. Många sätter sig i situationer som är direkt förolämpande och tyvärr sker det som oftast ostraffad.

Klaus Koch. Foto: Mia Törnberg

Frågan är hur stark Facebooktribunalen är? Kan den med sin urskillningslösa retorik ”skrämma” bestämmande instanser till att ta förhastade beslut? Jag tror inte det. Som tur är finns det alltid vettiga människor som förmår att lägga en sordin på de värsta vidrigheterna genom saklig och förnuftig argumentation.

Jag tillåter mig att sälla mig själv till den sortens människor, men jag deltar ändå inte i debatten beroende på att jag aldrig representerar enbart mig själv.

Anses man att representera ett företag eller en institution bör man enligt min uppfattning hålla sig från emotionellt laddade diskussioner och enbart kommunicera fakta på informationsvägar man kan kontrollera.

En Facebooktråd är tyvärr inte en sådan, vilket är synd då det i den bästa av världar är något av det mest ideella sättet att få ut sitt budskap på.

Fokustema
Debatt
Läs senare

Likhet inför lagen

Så kom då domarna snabbt. Mycket bra med hårda straff efter det vidriga vi fått se och uppleva. Tränaren säger att lärlingen varit hos honom i 14 dagar för att lära sig hans filosofi. Kanske var detta examensprovet? Att sedan Svensk Travsport inte haft någon rättssäker process när man kommit fram till domen är inget att förvånas över. Juridik har inte varit förbundets starka sida genom åren.
Av
Anders Lindblad
Upplåst för dig som är prenumerant

Men någon form av likhet inför lagen borde ändå gälla. Att samma straffskala borde gälla när man plågar hästar och utsätter travsporten för vanrykte. Och Gud förbjude att det ligger någon form av främlingsfientlighet bakom denna dom.

Ett annat exempel från några år tillbaka i tiden men med samma ledning – dåvarande generalsekreteraren är nu vice vd och juristen på Svensk Travsport är densamme. Hästar skadas allvarligt och plågas ihjäl under en färjetransport från Estland till Sverige. Det visar sig att fordonet de transporterats i var undermåligt och att hästarna inte kunde andas och helt enkelt fick panik.

Någon tillsyn under överfarten har heller inte skett. När de kommer i land och upptäcker förödelsen körs döda och levande hästar inte till veterinär eller djursjukhus utan transporteras tiotalet mil till en gård ute i skogen där de göms undan.

Att de två överlevande hästarna efter några dagar kommer under veterinärvård (den ena av dessa måste omedelbart avlivas på grund av sina skador) beror inte på ansvariga personer utan helt andra människor. Zarina Bi överlevde och undersöktes direkt av veterinär efter misshandeln bara som en jämförelse.

Vad hände med ansvarig tränare (svensk) och ”lärlingen” som utförde transporten? Ingenting! Jo, förresten. Bara några veckor efter händelsen så föräras ”lärlingen” med en svensk proffstränarlicens.

Men något ansvarsutkrävande har inte skett vare sig av de direkt ansvariga eller de som underlät att bestraffa. Detta har allvarligt kritiserats i en utredning som överdomstolens nuvarande ordförande genomförde strax efter händelsen.

Några röster från föreningar för hästägare eller tränare höjdes inte heller. Jag vägrar tro på att det beror på att tränaren – enligt egen utsago till undertecknad – var kompis med tjänstemännen på Svensk Travsport och expert i tv-studion eller att juristen kört amatörlopp med tränarens hästar.

Fokustema
Debatt
Läs senare

Rädda svensk travsport nu – och våra travhästar!

Nu får det verkligen vara nog. När filmen från V75-tävlingarna i Örebro i lördags visade hur Zarina Bi utsattes för regelrätt djurplågeri fick jag som hästveterinär – med 35 års erfarenhet av tävlingshästar – en ångestattack.
Av
Anders Ekfalk
Upplåst för dig som är prenumerant
Anders Ekfalk. Foto: Adam Ström/stalltz.se
Anders Ekfalk. Foto: Adam Ström/stalltz.se

Söndag morgon visade de på TV4 samma film. Hur många tittare har kanalen?
Det är detta vidriga beteende mot ett oskyldigt djur som svenska folket får se och vad skall dom tro? Är detta något som vanligt förekommer inom svenskt trav? I så fall kommer svenskt trav att få många fiender och organisationer som kan komma att kräva ett förbud mot travsport.

Nu får det vara nog!

Alessandro Gocciadoro skulle aldrig ha släppts in i Sverige. Nu har han verkligen förbrukat alla chanser att fortsätta här som travtränare. Vi vet alla att han varit föremål för en snart ett år lång utredning gällande otillåten medicinering. (Vad blev resultatet förresten?)

Vi har sett film där han i något som likar raseri slår sin häst för att vinna ett travlopp i Italien. Sedan igår när hans lärling utövar djurplågeri. Här måste det strikta tränaransvaret gälla; lärling som misshandlar, men tränaren står ansvarig.

Nu en öppen fråga till högst ansvarig på ST, ATG och veterinäravdelningen på ST. Hur tänker ni nu agera och vilka bli konsekvenserna för Alessandro Gocciadoro?

Ni har otroligt kort tid på er att tänka ut detta och agera. Annars kan ni ödelägga svensk travsport. Visa att ni är kraftfulla ledare med råg i ryggen och kärlek till hästen.

Om ni inte agerar kraftfullt nu så kräver jag att ni ställer era platser till förfogande inom Svensk Travsport med omedelbar verkan.

Mina förslag är:

  1. Anmälningsförbud på alla Alessandro Gocciadoros hästar
  2. Ta tillbaka och makulera inbjudan till Elitloppet 2020
  3. Meddela att han inte längre är välkommen på svenska travbanor

Jag älskar hästarna och travsport men hatar djurplågare, fifflare och folk som ljuger.

Förväntar mig ett mycket snabbt styrkesvar.

Fotnot: Anders Ekfalk är Leg Veterinär, Veterinär Medicine Doktor med Specialistkompetens i hästens sjukdomar.