Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: ”Utvecklingen har nästan varit för bra”

Sverige har en väldigt stark elit montéryttare. Det är på gott och ont, enligt krönikören och montéförespråkaren Klaus Koch.
Av
Klaus Koch
På bilden syns landets segerrikaste i år: Sofia Adolfsson.
Foto Mia Törnberg
På bilden syns landets segerrikaste i år: Sofia Adolfsson. Foto Mia Törnberg

Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 49:

För mer än 50 år sedan sjöng den danske komikern Preben Kaas: ”Hvad skal vi med kvinder, de er bare til besvær”. I själva verket var visan en hyllning till det ”svaga” släktet som oftast är det starka, men sällan får kred för det.

Som stor fan av montésporten har jag dragit mitt strå till stacken i etableringen av disciplinen i Nordeuropa och jag gläds över den utveckling som den har genomgått.

Fakta

Klaus Koch

Ålder: 61 år

Bor: Vid Solvalla

Gör: Driver bolaget On Track Worldwide AB, konsult inom i internationell travsport.

Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.

Bästa häst: Femårige Gogo di Quattro (hoppas jag)

Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.

Intressen förutom trav: Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

Ja, utvecklingen har nästan varit för bra eftersom vi har skapat en elit av ryttare. Deras skicklighet verkar skrämmande på nya aktörer och det är nog där vi ska leta efter orsaken till att antalet montélicenser backar. Är det så borde det gå att lösa rent propositionstekniskt.

Nästan alla montéryttare i Norden är kvinnor och man kan fråga sig varför eftersom det ser precis tvärtom ut i sportens hemland Frankrike, där manliga ryttare dominerar totalt.

en dagsslända som kommer att försvinna igen

Jag hör ofta på våra stallbackar synpunkter på att montén inte är någon sport, men en dagsslända som kommer att försvinna igen eftersom att inga män intresserar sig för den. Men, se där tar ni helt fel! Det finns många manliga travaktiva som intresserar sig för montésporten och använder den professionellt.

Vår allra största utövare, Jerringprisnominerade Björn Goop, startar stadigt fler och fler hästar under sadel. Som ryttare använder han självklart de bästa som råkar vara kvinnor. Det är alltså inte tjejernas ”fel” att inga män gör sig riktigt gällande. Det är helt enkelt en jättesvår disciplin som ingen man har lyckats slå sig in i här i Norden.

Flera galoppjockeys har försökt och den danske toppmannen Nicolaj Stott rider ofta i montéloppen, men han har fått inse att tjejerna är tuffa konkurrenter och helt enkelt duktiga sportutövare som har hittat en nisch som passar dem bra.

Enda undantaget var gumman på stallfiket

När jag besöker min gamla hemmabana Charlottenlund pratar jag ofta med en äldre gentleman som var barn på 1950-talet. Hans pappa var travtränare med ”stald i Lunden”.

Grabben kom dagligen på stallbacken där det aldrig, absolut aldrig, vistades någon ur det kvinnliga släktet. Inte att kvinnor och tjejer ofredades, men jargongen var alltför hård för att någon skulle våga skicka dit sin fru eller sina döttrar. Enda undantaget var gumman på stallfiket som var stark nog att stå upp mot männen.

Under samma decennium – och även under de två efterföljande – kördes det inga, eller i alla fall extremt få, lopp för ston. Varken i Danmark eller i Sverige. Dessa fick kämpa mot hingstarna och valackerna i samtliga storlopp.

visa vem som är årgångens bästa häst

Fram till början av 1960-talet var fördelningen egentligen rätt jämn i Sverige medan stona i Danmark tog för sig i storloppen ända fram till 1981 (1973-1975 vanns Derbyt av ston tre år i följd), när Dansk Hoppe Derby infördes. Sedan dess har inget sto vunnit det danska Derbyt.

I Sverige ser det lite annorlunda ut. Förvisso infördes Derbystoet 1991, men dess prissumma var de första tio året relativt låg jämfört med själva Derbyt. 2001 dubblades förstapriset i Derbystoet till 500.000 kronor och det var också det senaste året Derbyt vanns av ett sto (Hilda Zonett). 1990 hade Queen L. vunnit och 1993 Ina Scot.

Gemensamt för dessa tre ston är att man kan fastslå att de var sin årgångs bästa häst oavsett kön.

Det är just det som de stora årgångsloppen är till för: att visa vem som är årgångens bästa häst. Men det gör de tyvärr inte längre. Stona väljer alltid de lättare pengarna och då kan det hända att årgångens bästa häst vinner ett stolopp i stället. Det tycker jag är synd. Jag skulle vilja komma tillbaka till att Derby och Kriterium (först och främst dessa två) får denna särställning.

Det finns två sätt att göra det på: Antingen att sänka förstapriset i stoloppet rejält eller också att flytta stoloppet till en annan tidpunkt. Den senare varianten är min önskan, och upplägget fanns faktiskt tidigare (på 1980-talet) med Kriterium och Oaks. Gör man så kan man i stället köra en lågt doterad consolation för ston.

Det finns bara fördelar med detta. Vi får alltid möjligheten att kora årgångens bästa häst och stona ökar sina intjäningsmöjligheter, då de kan delta i båda loppen. Det ger dessutom de bästa stona möjligheten att vinna en del av ”marknaden” för äldre hästar och ta för sig i de internationella storloppen.

Jag skulle gärna vilja se ett svenskfött sto vinna Prix d’Amérique igen!

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Håkan ”Lillis” Olsson.

Sport