Fokustema
Gästkrönika
Läs senare

”Tvinga oss inte att välja”

Tidigare hästskötaren Susanne Andersson var gästkrönikör i förra veckans utgåva av Sulkysport och hon skriver om hur hästen och sporten hamnat i bakvattnet. "Det räcker med trav. Vi behöver inte trav dygnet runt. Spelarna behöver inte trav dygnet runt. Vi i travfamiljen orkar inte med trav dygnet runt."
Av
Susanne Andersson
Upplåst för dig som är prenumerant
Susanne Andersson i segerdefilering med sin passhäst Ariel Boko för sex år sedan. Foto Hanold/ALN
Susanne Andersson i segerdefilering med sin passhäst Ariel Boko för sex år sedan. Foto Hanold/ALN

Härskartekniker. Finns garanterat hur många varianter som helst. Stöpt i så många olika former. I en del fall skulle det nog till och med kunna anses positivt.

Världen behöver beslutsfattare. Vi behöver folk med pondus. Människor med sådan auktoritet att så snart dom kliver upp på en scen eller att dom kliver in i en fullsatt sal så räcker det med att dom harklar sig så stannar hela omvärlden upp. Det blir tyst. Knäpptyst. Den typen av människor behövs, så länge som dom inte utnyttjar makten. Så länge som dom inte trampar på andras skor. Så länge dom inte har alldeles för stora skor.

Som liten tjej hade jag en sån där period som många småflickor har, den där åldern där man vill ha djur. Inte ett. Utan helst ett helt zoo. Jag ville ha hästar, grisar, hundar, katter, kaniner, fåglar, fiskar, tusenfotingar, och så vidare.

Våra närmsta grannar försökte på skoj att intala mig att jag kunde skaffa en ponny, den rymdes ju i garaget och SOM jag tjatade på mina stackars föräldrar. Som tur är hade pappa och mamma  bättre koll, det blev ingen ponny på våran gata, i vårat villaområde.

Intresset för hästar och djur bestod. Många år senare i livet, när många delar av världen hade setts och både jobb och grabbar hade bytts ut…så dök P upp. I takt med att jag gav P en chans att lära känna honom så fick jag väldigt mycket på köpet. Den här gången var det inte frågan om EN ponny i ett garage, utan ganska många fler hästar. Och katter. Ganska snart blev det även hundar.

Men framförallt, med på köpet kom det en familj. Den så kallade travfamiljen.

För så är det verkligen. Är man med i travet, är man med i familjen. Precis som i en vanlig stor modern familj så tas man emot med öppna armar. Det är roligt, härligt och kärleksfullt, men det händer även att det tjafsas, diskuteras och skriks. Här träffas man inte över en middag eller över en kopp kaffe ibland. Här ses man under alla möjliga omständigheter.

I travfamiljen lär man känna varandra ganska väl, ganska snart. Det tvingas man till. För här träffas man på helt andra villkor än i vanliga familjer eller med sina kollegor på jobbet. Här träffas man när man är som starkast eller när man är som svagast. När man är som tröttast eller när man är som hungrigast. Ditt sanna jag kommer fram ganska snart.

Här finns ingen mat- och sovklocka. Här finns inga tider eller regler som gäller. Inom travfamiljen finns dom tuffaste jag känner. Dom som kliver upp innan alla andra vaknar. Dom som lägger huvudet på kudden när alla andra är inne i sin djupaste sömn. Dom som äter om det finns möjlighet, för allt som oftast en hektisk travdag finns det inte tid till det.

En annan anledning till att dom tillhör dom absolut tuffaste och starkaste jag känner är att dom gång på gång mister sina bästa vänner och familjemedlemmar, men reser sig alltid för att fortsätta ta hand om resten av den fyrbenta familjen.

I travfamiljen finns inga arbetstider. Hästarna har inga röda dagar. Dom står inte inne utan mat och vatten på helgerna.

I travfamiljen är det måndag hela veckan som gäller. Eller lördag. Det överlåter jag till fri tolkning. För alla inom travfamiljen gör ju det dom älskar. Dag ut och dag in. Oavsett måndag, onsdag eller lördag. Oavsett om det är påskafton, midsommarafton eller nyår. Men hur länge ska denna travfamilj orka hålla ihop? Hur mycket orkar alla trots att man gör det man älskar? När är det nog?

Bakom varje enskild individ i varje liten del av travfamiljen finns det en människa. Ingen maskin eller robot. Utan en helt vanlig människa. En människa som även den behöver sömn, som behöver äta, som behöver få vila. Som behöver få vara mänsklig. Som behöver få hinna gå på sin mormors begravning, som behöver få gå på sin bästa väns bröllop, som behöver få tid till att se sina barn växa upp. Utan att hela tiden slitas sönder och samman med samvetet över att man måste välja mellan sin systers bröllop eller att åka och sela sin nervösa, stressade fyrbenta kompis.

För dom fyrbenta går nästan alltid före. Det är så det är inom travfamiljen. Djuren går alltid i första hand. Man orkar alltid lite extra och man har alltid lite mer tid för dom.

Emellanåt har man värsta sortens sömnlösa nätter och bilfärder hem, när man har lämnat av en av sina bästa kompisar på universitetsdjursjukhuset i Uppsala utan att veta om man någonsin får hämta hem den hästen igen.

I tolv år var jag en del av travfamiljen. I tolv år fick jag uppleva min flickdröm med alla dessa djur inpå knuten. Inga tusenfotingar dock, men ändå så mycket kärlek i form av fyrbenta vänner.

Under dessa tolv år har människor kommit och gått, men nästan inte en enda har lämnat detta liv eller denna familj för att man självmant har valt det. Man har lämnat det för att det inte längre går. För att man inte längre orkar. För att ens kropp inte längre orkar. Det sliter en sönder och samman att år efter år, flera kvällar i veckan vara på trav sena nätter, ibland har det börjat ljusna redan innan man är hemma igen.

Ändå ringer klockan i bästa fall kring 5.30-tiden. Senast. Det sliter att säga hej då till sina barn och känna sig otillräcklig när man lämnar över dom till mormor och morfar för tredje gången samma vecka för att åka iväg på travet.

Jag kan inte låta bli att undra vart glädjen och kärleken till sporten tar vägen när vi försöker att mjölka ur det sista av vad alla aktiva har att ge.

När vi senarelägger V75 på lördagarna för att spelarna ska spela mer medan vi splittrar familjer från att hinna hem och läsa godnattsagor för sina barn eller till och med i bästa fall hinna hem för att äta middag med sina familjer.

För säkerhets skull, om inte alla har hunnit lagt sina sista kronor på V75, om inte alla miljoner har kommit in till ATG redan under dagens omgång, så ska det garderas med en lördagskvällsomgång någonstans ute i landet.

Pengar tickar in till ATG och travfamiljen blir mindre och mindre. Vilka är man ute efter? Vilka måste spela på trav klockan 22.30 på lördagskvällarna? Förmodligen framförallt dom som inte borde spela. Förmodligen dom som ska försöka spela igen det dom missade på V7:an. Säkerligen dom som verkligen inte kan vänta till söndagen och det är inte för kärleken till sportens skull utan det stavas spelberoende.

Det räcker med trav. Vi behöver inte trav dygnet runt. Spelarna behöver inte trav dygnet runt. Vi i travfamiljen orkar inte med trav dygnet runt. Dra i handbromsen. Minska ner travet och låt oss känna glädjen igen.

Jag vill tro att kärleken till sporten inte är döende. Jag vill tro att kärleken till våra fyrbenta vänner alltid kommer att finnas där. Jag vill tro att många fler småflickor liknande mig ska få sina önskningar uppfyllda.

Att kunna få livnära sig på det man älskar och brinner för är få förunnat. Det gör att man orkar. Att man alltid kan ge det lilla extra.

SÅ nu vänder jag mig till beslutsfattarna. Lyssna lite på oss i travfamiljen. Lyssna lite på fotfolket. Ta av er era stora skor. Ta inte ifrån oss glädjen. Ta inte ifrån oss orken. Tvinga oss inte att gång på gång välja mellan familjen, vänner och våra fyrbenta.

Hjälp oss istället med att orka hålla på med det vi älskar livet ut.  Hjälp oss att orka.

Hjälp oss att ta vara på framtidens flickdrömmar.

– Susanne Andersson 

(En av alla före detta aktiva som hoppas att kärleken till sporten och hästarna blir viktigare än spelet igen)

Fokustema
Läs senare

Svensk Travsport gör rätt

Högre och högre hörs rösterna i både tidningar, poddar och sociala medier för att ST ska börja släppa in publik på travbanorna igen. Jag har själv legat sjuk i corona och undrar varför travet ska utmana ödet?
Av
Peter
Upplåst för dig som är prenumerant

Argumenten för att öppna publikplatserna igen är att olika köpcenter, som typ Ullared och IKEA, är fulla med folk. Även att folk samlas på stränder, restauranger och i parker och att travet därför kan öppna grindarna för en liten skara publik.

Nu är det väl så att alla de som nämnts ovan inte riktigt följer Folkhälsomyndighetens riktlinjer utan de tänjer på gränserna, allt för att tjäna pengar och för att folk har börjat strunta i riktlinjerna.

Däremot så kör fotbollen på med tomma läktare, varför?

Jo, för de är rädda att FHM ska säga stopp, ni får inte spela matcher längre, om de börjar släppa in publik. Och fotbollen har större anledning än travet att börja släppa in publik eftersom det är en stor inkomstkälla för klubbarna. Men de vågar inte, fast en fotbollsarena har stora ytor så man skulle kunna låta publiken sitta på var tredje stol, så vågar man inte bryta mot det som FHM säger.

Varför ska då travet utmana ödet? Vi har ju den stora fördelen att vi får inkomster till vår verksamhet utan publik på plats, så att då börja tänja på reglerna med risken att FHM säger stopp är väldigt onödigt, ja på gränsen till idiotiskt!

Då äventyras inte bara en massa människors levebröd, utan också alla de som äger häst kommer inte ha någon chans till några inkomster utan bara en massa utgifter, för hästarna måste ju fortfarande äta och tas om hand och dessa kostnader kommer aldrig staten att gå in och täcka upp för.

Tyvärr så läser man om hästägare som börjar tappa intresset för travet eftersom de inte får se sina hästar starta och funderar på att sluta. Det är beklagligt, men jag tror den övervägande delen av de som äger häst hellre ser den tävla på tv än inte alls, då den om tävlingsverksamheten stängs bara kommer kosta en massa pengar.

tror den övervägande delen av de som äger häst hellre ser den tävla på tv än inte alls

Vi vet ju att övriga länder som varit tvungna att ha tävliongsuppehåll avundsjukt har sett på våra tävlingar.

Jag kanske är lite (eller mycket) färgad, då jag precis återhämtat mig från Corona. Jag är väldigt tacksam över att ha varit relativt förskonad från de allvarliga konsekvenser både för mig och mina närmaste som denna pandemi orsakar i Sverige och övriga världen, för den skördar ju faktiskt liv.

Jag hoppas verkligen Svensk Travsport fortsätter att följa Folkhälsomyndighetens riktlinjer så vi inte riskerar att bli stoppade. Bättre i så fall att låta fotbollen som är mer desperata än oss prova att öppna för publik först, så kan vi sitta still i båten och se vad som händer.

 

Fokustema
Krönika
Läs senare

Alla människor förtjänar en professionell ledning

De senaste åren har präglats av återkommande kriser inom organisationen Svensk Travsport.
Det handlar om bristande struktur, en djup ekonomisk kris på flera plan men också om bristande kompetens när man handlägger ärenden som den myndighet man har att utföra.
Av
Andes Lindblad
Upplåst för dig som är prenumerant

Detta samtidigt som människorna i basen för såväl sporten som dotterbolagets spelverksamhet sliter dag ut och dag in många timmar per dygn och dåligt avlönat. De förtjänar alla en professionell ledning.

Svensk Travsport är inget företag utan en folkrörelseorganisation, men det finns likheter mellan olika typer av organisationer som befinner sig i kriser. Det kan tyckas förmätet att jag tar till orda, men jag har både en bred och djup erfarenhet av ledningsarbete på högsta verkställande nivå i såväl offentliga, politiskt styrda organisationer som i privata företag. Vilket innebär en mångårig erfarenhet att arbeta med styrelser av skiftande karaktär. Min förhoppning är att mina inlägg ska skapa en debatt och på det sättet ta travsporten ett litet steg framåt.

Har man tagit tillvara den möjligheten som detta innebär för en krisande organisation?

Svensk Travsport bytte verkställande ledning för snart ett år sedan. Men har man tagit tillvara den möjligheten som detta innebär för en krisande organisation? I vart fall inte utifrån betraktat.

Låt mig lyfta fram tre olika problem som kan utgöra hinder för ett framgångsrikt förändringsarbete:

1 Har Maria Croon ett tydligt uppdrag när det gäller att sanera ekonomin och komma till rätta med struktur och kompetensbristerna inom organisationen? Om inte har man verkligen missat en möjlighet. Om hon har det så är det mycket obekvämt att tvingas städa med överrocken på. Den under många år högste ansvarige, tillika tillförordnad vd innan hon tillträdde är utsedd till vice vd. Detta gör det exceptionellt svårt och måste göra även den skickligaste och mest erfarne nye vd bunden till händer och fötter.

(Marcus Storch berättade en gång att han fick två numrerade kuvert av sin företrädare. Nr 1 att öppna första gången det gick dåligt för AGA och nr 2 den andra gången. När han öppnade nr 1 så stod det: ”Skyll allt på mig!” undertecknat av företrädaren. Av ren nyfikenhet öppnade han nr 2: ”Skriv två nya lappar och lägg i kuvert till efterträdaren”.) Sensmoral: Man får bara en chans!

2 Man måste vid ett så svårt uppdrag ha okuvlig uppbackning av sin uppdragsgivare personifierat av styrelsens ordförande. Det måste visas upp internt, men när det gäller Svensk Travsport som folkrörelseorganisation även i offentliga och mediala sammanhang.

Som verkställande ledning måste man någon gång tillåtas att göra missbedömningar och felaktigheter så länge man håller sig på rätt kurs utifrån uppdraget. Gör man inga misstag har man förmodligen inte heller vidtagit tillräckligt drastiska och kraftfulla åtgärder. Men misstagen får inte skada strategin eller organisationen på ett allvarligt sätt.

Att ha uppdragsgivarens fulla förtroende är en nödvändighet och ju tuffare det blåser ju viktigare är det! Och som verkställande ledning har man förtroende ända tills man inte har det. Det finns inget mitt emellan.

3 Har vd fått hjälp med att fatta rätt strategiska beslut vid rätt tillfälle särskilt vid mediala stormar? Man kan inte alltid hålla huvudet kallt när man själv är mitt inne i turbulensen. Ett sådant stöd bör ju helst finnas internt inom organisationen eller externt.

I den bästa av världar kan styrelsen som helhet eller enskilda medlemmar i styrelsen erbjuda detta stöd. Men det tycks saknas på alla dessa plan.

De flesta – som inte är troll på sociala medier – såg ju att här begicks ett rättsövergrepp

I de två senaste ”affärerna” har det klickat rejält. I Gocciadoro-historien skulle man tagit den tid som krävdes för att inhämta den bevisning som Överdomstolen saknade. De flesta – som inte är troll på sociala medier – såg ju att här begicks ett rättsövergrepp.

Men Propulsion-härvan behöver man ju inte dra i en pinsam långbänk. Stäng den historien så fort som möjligt! Alla fakta finns ju på bordet och är offentliga. ST har ju helt och hållet skulden till att det blivit som det blivit. Att som ST:s vd peka ut det ”strikta tränaransvaret” i tv-sändning var förhoppningsvis naivt, men i värsta fall en medveten undanmanöver.

Nej, ta ansvar, hosta upp dryga 30 miljoner kronor eller vad det kan kosta, utkräv ansvar internt och gör denna pinsamhet till en lärdom för framtiden!

Jag hoppas dessa reflektioner – som görs med största omtanke om vår fina travsport – ska ge möjlighet till eftertanke hos ansvariga och beslutsfattare.

Fokustema
Insändare
Läs senare

Bjud in NÄT!

Som medlem i Solvalla Hästägarförening är jag väldigt nöjd med att ”min” styrelse gör vad de kan för att samla många goda krafter för att utveckla den svenska travsporten i så god riktning som möjligt.
Av
Markus Gustafsson
Upplåst för dig som är prenumerant

Solvalla HF tog steget att lämna RST för att söka ny vägar för kraftfull och modern påverkan. Vägar som är en oundviklig konsekvens av hur Solvalla Hästägarförening fått sin röst hörd. Eller rättare sagt, inte fått sin röst hörd.

Och det gäller som sagt att samla många goda krafter för detta svåra uppdrag. Vi befinner oss på många sätt i en tid av både omfattande förändring och ökade krav. Samtidigt som ett minskande intresse för vår travsport tyvärr gör sig allt mer gällande.

Vi bör alla vara tacksamma för våra fantastiska uppfödare och för alla hästägare som fortfarande vill äga travhäst. I vissa fall enbart en andel. Men en andel som skapar både stor gemenskap och glädje samt kan vara porten in till ett nytt fantastiskt liv och kanske ett mer omfattande ägande. Och i andra fall ägare med både en och flera hästar. Från den mindre ägaren till de stora hästägarna.

Äger en tredjedel av aktiva starthästar

Jag har nåtts av den goda nyheten att Åby Hästägarförening nu har gjort gemensam sak med oss i Nationell samverkan för Ägande av Travhästar – NÄT. Ett Nät där redan, förutom Solvalla Hästägarförening, Mälardalens Hästägarförening och Östgöta Hästägarförening finns. Stora och viktiga hästägarföreningar.

Detta gör att NÄT nu kan räkna in hela en tredjedel av landets alla aktiva starthästar! Dessutom är det så att medlemmar i dessa hästägareföreningar också har hästar i träning hos tränare från Malmö i söder till Boden i norr.

För mig är därmed självklart och nödvändigt att ST nu – och framöver – bjuder in NÄT till överläggningar i de frågor som kan beröra oss hästägare. Exempelvis till Förtroenderådet hos Svensk Travsport. Eller till Strategiska Rådet.

Håller sporten vid liv

Sveriges hästägare är ju utan tvekan den grupp som håller hela sporten vid liv. Att ett så pass stort antal hästägare valt en helt ny påverkansform i den nya tiden kan väl aldrig vara ett hinder. Utan måste ses som en tillgång.

Det kan ju annars uppfattas som att ST aktivt väljer bort NÄT. I en tid av förändring – som ST allt som oftast påpekar – kan ju inte detta vara möjligt. Och var och en måste ju ha friheten att organisera sig efter eget val. Alla goda krafter behövs.

Markus Gustafsson,
medlem i Solvalla Hästägarförening