Fokustema
Gästkrönika
Exklusivt för dig som prenumerant
Läs senare

”Tvinga oss inte att välja”

Tidigare hästskötaren Susanne Andersson var gästkrönikör i förra veckans utgåva av Sulkysport och hon skriver om hur hästen och sporten hamnat i bakvattnet. "Det räcker med trav. Vi behöver inte trav dygnet runt. Spelarna behöver inte trav dygnet runt. Vi i travfamiljen orkar inte med trav dygnet runt."
Av
Susanne Andersson
Susanne Andersson i segerdefilering med sin passhäst Ariel Boko för sex år sedan. Foto Hanold/ALN
Susanne Andersson i segerdefilering med sin passhäst Ariel Boko för sex år sedan. Foto Hanold/ALN

Härskartekniker. Finns garanterat hur många varianter som helst. Stöpt i så många olika former. I en del fall skulle det nog till och med kunna anses positivt.

Världen behöver beslutsfattare. Vi behöver folk med pondus. Människor med sådan auktoritet att så snart dom kliver upp på en scen eller att dom kliver in i en fullsatt sal så räcker det med att dom harklar sig så stannar hela omvärlden upp. Det blir tyst. Knäpptyst. Den typen av människor behövs, så länge som dom inte utnyttjar makten. Så länge som dom inte trampar på andras skor. Så länge dom inte har alldeles för stora skor.

Som liten tjej hade jag en sån där period som många småflickor har, den där åldern där man vill ha djur. Inte ett. Utan helst ett helt zoo. Jag ville ha hästar, grisar, hundar, katter, kaniner, fåglar, fiskar, tusenfotingar, och så vidare.

Våra närmsta grannar försökte på skoj att intala mig att jag kunde skaffa en ponny, den rymdes ju i garaget och SOM jag tjatade på mina stackars föräldrar. Som tur är hade pappa och mamma  bättre koll, det blev ingen ponny på våran gata, i vårat villaområde.

Intresset för hästar och djur bestod. Många år senare i livet, när många delar av världen hade setts och både jobb och grabbar hade bytts ut…så dök P upp. I takt med att jag gav P en chans att lära känna honom så fick jag väldigt mycket på köpet. Den här gången var det inte frågan om EN ponny i ett garage, utan ganska många fler hästar. Och katter. Ganska snart blev det även hundar.

Men framförallt, med på köpet kom det en familj. Den så kallade travfamiljen.

För så är det verkligen. Är man med i travet, är man med i familjen. Precis som i en vanlig stor modern familj så tas man emot med öppna armar. Det är roligt, härligt och kärleksfullt, men det händer även att det tjafsas, diskuteras och skriks. Här träffas man inte över en middag eller över en kopp kaffe ibland. Här ses man under alla möjliga omständigheter.

I travfamiljen lär man känna varandra ganska väl, ganska snart. Det tvingas man till. För här träffas man på helt andra villkor än i vanliga familjer eller med sina kollegor på jobbet. Här träffas man när man är som starkast eller när man är som svagast. När man är som tröttast eller när man är som hungrigast. Ditt sanna jag kommer fram ganska snart.

Här finns ingen mat- och sovklocka. Här finns inga tider eller regler som gäller. Inom travfamiljen finns dom tuffaste jag känner. Dom som kliver upp innan alla andra vaknar. Dom som lägger huvudet på kudden när alla andra är inne i sin djupaste sömn. Dom som äter om det finns möjlighet, för allt som oftast en hektisk travdag finns det inte tid till det.

En annan anledning till att dom tillhör dom absolut tuffaste och starkaste jag känner är att dom gång på gång mister sina bästa vänner och familjemedlemmar, men reser sig alltid för att fortsätta ta hand om resten av den fyrbenta familjen.

I travfamiljen finns inga arbetstider. Hästarna har inga röda dagar. Dom står inte inne utan mat och vatten på helgerna.

I travfamiljen är det måndag hela veckan som gäller. Eller lördag. Det överlåter jag till fri tolkning. För alla inom travfamiljen gör ju det dom älskar. Dag ut och dag in. Oavsett måndag, onsdag eller lördag. Oavsett om det är påskafton, midsommarafton eller nyår. Men hur länge ska denna travfamilj orka hålla ihop? Hur mycket orkar alla trots att man gör det man älskar? När är det nog?

Bakom varje enskild individ i varje liten del av travfamiljen finns det en människa. Ingen maskin eller robot. Utan en helt vanlig människa. En människa som även den behöver sömn, som behöver äta, som behöver få vila. Som behöver få vara mänsklig. Som behöver få hinna gå på sin mormors begravning, som behöver få gå på sin bästa väns bröllop, som behöver få tid till att se sina barn växa upp. Utan att hela tiden slitas sönder och samman med samvetet över att man måste välja mellan sin systers bröllop eller att åka och sela sin nervösa, stressade fyrbenta kompis.

För dom fyrbenta går nästan alltid före. Det är så det är inom travfamiljen. Djuren går alltid i första hand. Man orkar alltid lite extra och man har alltid lite mer tid för dom.

Emellanåt har man värsta sortens sömnlösa nätter och bilfärder hem, när man har lämnat av en av sina bästa kompisar på universitetsdjursjukhuset i Uppsala utan att veta om man någonsin får hämta hem den hästen igen.

I tolv år var jag en del av travfamiljen. I tolv år fick jag uppleva min flickdröm med alla dessa djur inpå knuten. Inga tusenfotingar dock, men ändå så mycket kärlek i form av fyrbenta vänner.

Under dessa tolv år har människor kommit och gått, men nästan inte en enda har lämnat detta liv eller denna familj för att man självmant har valt det. Man har lämnat det för att det inte längre går. För att man inte längre orkar. För att ens kropp inte längre orkar. Det sliter en sönder och samman att år efter år, flera kvällar i veckan vara på trav sena nätter, ibland har det börjat ljusna redan innan man är hemma igen.

Ändå ringer klockan i bästa fall kring 5.30-tiden. Senast. Det sliter att säga hej då till sina barn och känna sig otillräcklig när man lämnar över dom till mormor och morfar för tredje gången samma vecka för att åka iväg på travet.

Jag kan inte låta bli att undra vart glädjen och kärleken till sporten tar vägen när vi försöker att mjölka ur det sista av vad alla aktiva har att ge.

När vi senarelägger V75 på lördagarna för att spelarna ska spela mer medan vi splittrar familjer från att hinna hem och läsa godnattsagor för sina barn eller till och med i bästa fall hinna hem för att äta middag med sina familjer.

För säkerhets skull, om inte alla har hunnit lagt sina sista kronor på V75, om inte alla miljoner har kommit in till ATG redan under dagens omgång, så ska det garderas med en lördagskvällsomgång någonstans ute i landet.

Pengar tickar in till ATG och travfamiljen blir mindre och mindre. Vilka är man ute efter? Vilka måste spela på trav klockan 22.30 på lördagskvällarna? Förmodligen framförallt dom som inte borde spela. Förmodligen dom som ska försöka spela igen det dom missade på V7:an. Säkerligen dom som verkligen inte kan vänta till söndagen och det är inte för kärleken till sportens skull utan det stavas spelberoende.

Det räcker med trav. Vi behöver inte trav dygnet runt. Spelarna behöver inte trav dygnet runt. Vi i travfamiljen orkar inte med trav dygnet runt. Dra i handbromsen. Minska ner travet och låt oss känna glädjen igen.

Jag vill tro att kärleken till sporten inte är döende. Jag vill tro att kärleken till våra fyrbenta vänner alltid kommer att finnas där. Jag vill tro att många fler småflickor liknande mig ska få sina önskningar uppfyllda.

Att kunna få livnära sig på det man älskar och brinner för är få förunnat. Det gör att man orkar. Att man alltid kan ge det lilla extra.

SÅ nu vänder jag mig till beslutsfattarna. Lyssna lite på oss i travfamiljen. Lyssna lite på fotfolket. Ta av er era stora skor. Ta inte ifrån oss glädjen. Ta inte ifrån oss orken. Tvinga oss inte att gång på gång välja mellan familjen, vänner och våra fyrbenta.

Hjälp oss istället med att orka hålla på med det vi älskar livet ut.  Hjälp oss att orka.

Hjälp oss att ta vara på framtidens flickdrömmar.

– Susanne Andersson 

(En av alla före detta aktiva som hoppas att kärleken till sporten och hästarna blir viktigare än spelet igen)

Fokustema
Krönika
Läs senare

Borell: ”Grus i maskineriet”

Kristian Borell tror knappt sina ögon när han, som i princip alltid håller på den som slår ur underläge, sitter och tycker att favoritfall är tråkigt. Och kanske har hans favoritavelshingst Tibur efter mer än 30 år fått en efterträdare..?
Av
Cecilia Kristoffersson
Triumfmarschen för Power – och treåringens pappa Googoo Gaagaa efter Svenskt Travkriterium i söndags. Krönikören Kristian Borell skriver om travets konstigheter, som kanske inte är så konstiga… Foto Leif Norberg/ALN
Triumfmarschen för Power – och treåringens pappa Googoo Gaagaa efter Svenskt Travkriterium i söndags. Krönikören Kristian Borell skriver om travets konstigheter, som kanske inte är så konstiga… Foto Leif Norberg/ALN

Här kan ni läsa Kristian Borells krönika som publicerades i Sulkysport nummer 40:

En gång är ingen gång, två gånger är en gång för mycket.

Så brukar det heta och det går ofta att läsa in en massa sanningar och klokskap i det där. Nu har två gånger blivit till tre och jag tror knappt mina ögon när jag, som i princip alltid håller på den som slår ur underläge, sitter och tycker att favoritfall är tråkigt. Först Readly Express i Elitloppet, sedan Campo Bahía i Derbyt och nu Aetos Kronos i Kriteriet.

Fakta

KRISTIAN BORELL

Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt.

I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.

Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.

– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.

Expandera

Dijons lavett (som ju var en käftsmäll) var välbehövligt tillnyktrande där i maj, det fanns en stor poäng när den oslagbare Campo Bahia var allt annat än oslagbar på Jägersro och alla vet att vad som helst kan hända med en så ung häst som Aetos Kronos. Men, när alla tre favoriter faller samma år? Beslutar mig för att se konstruktivt på det hela.

Readly Express hade aldrig gått två heat samma dag och var dessutom allt annat än Sören Nordin-härdad. Inte alls konstigt att det slutade som det gjorde.

Campo Bahia hade trots allt inte så många starter innanför västen, bara tio stycken. Inte alls konstigt att det slutade som det gjorde.

Aetos Kronos hade varit hetsig tidigare, senast i Kriterieuttagningen. Inte alls konstigt att det slutade som det gjorde.

Tiotusenkronorsfrågan är om de (inte Readly Express då …) kommer tillbaka som sin årskulls bästa häst eller om underbart har varit unghästkort. Precis allt kan ju hända efter en förlust i eller inför ett årgångslopp och en följande vintervila i väntan på grönt gräs på andra sidan nyår.

Det finns något djupt fängslande med topphästar som från en start till en annan eller en säsong till en annan, får grus i maskineriet och inte kommer tillbaka på samma nivå.

Det är helt enkelt omöjligt att sluta älta hästar som Pixie, Tangens och Al Dente. Eller varför inte Dibaba? Det nu femåriga stoet tog sig i mål som tredje sämsta icke galopperande häst i Stoeliten, fem lopp innan Aetos Kronos favoritföll. Jag säger inte att det är tragiskt, men nog undrar man vad som hänt och om det som hänt hade kunnat undvikas.

Ett annat träningsupplägg, en smartare matchning eller kanske andra körhänder? Ingen kan veta om det som hänt hade kunnat undvikas eller om det var självklart att det skulle gå som det nu gjort. En sak är dock säker, sedan insatsen i fjolårets Stochampionat följer jag Dibaba extra noga och vill henne hur väl som helst.

Tre, som sagt. En gång av De La Soul konstaterat som ett magiskt nummer och Kriteriet 2019 må vara favoritfallet ovan, men framförallt Power från spår tre med Robert Bergh i sulkyn på en av tre Googoo Gaagaa-avkommor i finalen.

Ni som läst mig vet hur spännande jag tycker det är med avel på passgångarblod och kanske har min favoritavelshingst Tibur efter mer än 30 år fått en efterträdare? Och vad säga om Berghs comeback efter sju sorger och åtta bedrövelser?

Finns det liv finns det hopp! Kom igen nu, Dibaba …

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Fredrik Fransson.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: ”Låt alla som vill vara med få vara med”

Klaus Koch är faktiskt ”pappa” till det nuvarande tvångsstrykningssystem, ett system som han numera inte alls är så förtjust i...
Av
Cecilia Kristoffersson
Låt alla som anmäls få chansen i kval till storloppen! Det anser Klaus Koch som själv bytt fot i frågan. Foto Mia Törnberg/Sulkysport
Låt alla som anmäls få chansen i kval till storloppen! Det anser Klaus Koch som själv bytt fot i frågan. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 39:

Till helgen körs Sveriges med råge högst betalda lopp för treåriga hästar. Svenskt Travkriterium om totalt 8.000.000 kronor och Svenskt Travoaks om 5.600.000 kronor (vid full utdelning för premiechansade hästar).

Tolv hästar i varje final som tog sig dit via uttagningsloppen som kördes förra tisdagen. Det kördes sex försök i varje kategori och två gånger 72 hästar fick alltså möjlighet för att kvalificera sig. Men det fanns flera som ville vara med…

Fakta

Klaus Koch

Ålder: 62 år
Bor: Vid Solvalla
Gör: Driver bolaget On Track World- wide AB, konsult inom internationell travsport. Numera vd på Charlottenlund.
Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.
Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.
Intressen förutom trav: Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

I takt med att Kriteriet växte sig större och större under 1990-talet blev det också fler och fler hästar som ville vara med.

Under min tid som sportchef (1991-2001) dök frågan om vad vi skulle göra vid fler än 72 hästar anmälda till uttagningsloppen upp. Så det är faktiskt jag som är ”pappa” till det nuvarande tvångsstrykningssystem, ett system som jag numera inte alls är så förtjust i.

Den lite nonchalanta bedömningen av att ”är man inte bland de 72 bästa i seedningen så har man inget i Kriteriet eller Oaks att göra” köper jag inte. Vad är skillnaden (bortsett från rankningen) på 72:a och 73:e hästen? Den är med garanti ytterst marginell och bådas ägare har betalat precis lika mycket för att komma så långt som till att kunna starta i kval.

Nej, låt alla som vill vara med få vara med. Vid 73-84 hästar körs det sju försök, vid 85-96 hästar åtta försök och så vidare. Att köra sju eller fler försök bidrar också med ytterligare ett spänningsmoment i uttagningsförfarandet för då måste man vinna ett uttagningslopp för att vara säker på att komma till final.

Vid sju försök går alltså de sju segrarna till final jämte fem tvåor. Dessa tycker jag skall kvalificera sig genom att vara de fem som i tid kom närmast vinnaren i sitt försök.

Seedningen eller snabbaste tider bör alltså inte vara utslagsgivande för finalkvalificering.

Problem uppstår först vid den 145:e startanmälda hästen. Det säger sig själv att det efter ovan nämnda koncept inte är möjligt att köra fler än tolv uttagningar.

Att det skulle gå så långt är näst intill osannolikt och skulle det hända finns det även en lösning på det problemet. Skulle vi börja närma oss de ”magiska” 145 finns det tid nog till att göra en annan åtgärd, nämligen att höja startavgiften. En höjning av denna får helt säkert en preventiv verkan och kommer dessutom att bidra med mer pengar i premiepotten.

Danmark har inte samma lyxproblem som i Sverige då det i Charlottenlunds Kriteriekval endast anmäldes 34 hästar (plus 19 i kval till stoavdelningen). Danmark har tills vidare ett något annorlunda uttagningsförfarande än Sverige och just detta är en het potatis just nu.

I Danmarks största årgångslopp – förutom Derby och Kriterium även de stora loppen i Århus – kvalificerar sig inte alla finaldeltagare via uttagningslopp. Bara tio går direkt till final. Sedan lämnas det två så kallade wildcards öppna, och de erbjuds först till de två högst placerade hästarna i rankingen som inte kvalificerat sig.

Det kan vara för att den/de helt enkelt inte startade i uttagningsloppen eller att de inte lyckades kvalificera sig, till exempel på grund av galopp. Skulle en årgångs suveränt bästa häst stå med feber eller göra bort sig vid kvalificeringstillfället får den alltså ändå chansen att vara med.

Wildcard-hästarna får alltid de sämsta spåren, vanligtvis något av spåren åtta, elva eller tolv. Faktum är att de två senaste årens danska Derbysegrare Chock Nock och Dumbo både kom in på wildcard och startade från spår tolv och spår åtta, och det har även hänt tidigare.

Jag har alltid tyckt att systemet är bra, men nu finns det starka krafter som jobbar för att istället införa det svenska kvalificeringssystemet one-to-one.

Jag förstår deras argumentation och det är inte så att jag bryter ihop om det kommer till en ändring då det mest är det unika i förfarandet som jag gillar. Då är jag betydligt mera motiverad att vara med att driva mitt ovanstående förslag för uttagning av finalister till de svenska storloppen.

De mest absurda uttagningsreglerna är dock de som det europeiska centralförbundet UET praktiserar. Här betraktas sämre startspår som sju och åtta som varande bättre än nio eller tio.

Första ledet är viktigt och vid till exempel Europamästerskap är ett givet lands först rankade häst alltid säker på att få första ledet (under förutsättning att färre än nio länder deltar).

Det kan i princip betyda att ett lands första häst kan tilldelas spår åtta och samma lands andrahäst spår två! Detta under förutsättning att sju eller färre länder har deltagare, då dessas förstaval lottas till sju av de åtta framspåren och då kan exempelvis spår två bli ledigt.

Jag hoppas att våra representanter i UET snabbast möjligt ser till att det blir ändring på detta.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Haglund: ”Klart att man inte ska tjäna pengar på att skada djuret”

Förra veckans krönikör, veterinär Anne Haglund, anser att svensk travsport som organisation dåligt utnyttjar kunskap och erfarenhet som finns bland aktiva, intresserade och forskare i branschen.
Av
Anne Haglund

Här kan ni läsa Anne Haglunds krönika som publicerades i Sulkysport nummer 38:

Det var med glädje jag läste Maria Törnqvists och Roger Walmanns krönikor i Sulkysport nummer 36. De pratade om hästen i centrum, samma fokus som jag också har och som alla i travsporten borde ha. Tyvärr är det inte alltid så, jag håller med Roger om att respekten för hästen verkar bli sämre och inte bättre med tiden.

För travhästar gäller andra regler

Vi måste vända trenden. Alla beslut som fattas inom travet måste fattas med hästens bästa i fokus. Det är också intentionen, på Svensk Travsports hemsida har jag hämtat följande citat: ”Grunden i hela vår verksamhet är djurskyddet” och ”I travsportens värdegrund står hästen självklart i centrum. Inom den svenska travsporten har vi ett viktigt, gemensamt ansvar för att våra hästar behandlas med kärlek, kunskap och respekt”.

Fakta

Fakta Anne Haglund

Namn: Anne Haglund

Ålder: 50 år

Bor: Saxtorp i Skåne

Gör: Veterinär, äger och driver Saxtorps Hästklinik. Föder upp travhästar tillsammans med sambon Mats Rånlund. Jobbar med hästarna i stallet och kör när tiden finns.

Första egna häst: Fick ponnyn Pebbles vid nio års ålder. Första travaren Remi Ribb.

Bästa häst: Olle Rols

Bästa travminnet: Körde mitt första travlopp 2002 med vår egne Freeway (DK) och vann!

Intresse förutom trav: Hästar, läsa böcker (självbiografier, romaner), vara ute i skog och mark.

Expandera

Men hur ser det ut idag? Handlingen är inte som visionen. Svensk travsport låter folk som misshandlar djur med spö att fortsätta att vara aktiva. Christian Fiores fula spödrivning på Tingsryd den 18 augusti gav futtiga fyra veckors avstängning (inte ens med omedelbar verkan) och 6.000 kronor i böter. Uppför man sig så mot ett djur så ska man inte hantera djur överhuvudtaget. Kan man misshandla hästen inför publik, vad händer då hemma där det inte finns publik?

Prispengarna fick behållas. En skandal, kretsen kring hästen tjänade pengar på misshandeln av hästen. Rimmar illa med de vackra citaten ovan. Argumentet att hästägaren inte ska bestraffas för vad kusken gör håller inte alls. Hästägaren får se till att använda folk som respekterar djuren och håller sig till reglerna, så enkelt är det.

En grundförutsättning i reglementet måste vara att om du blir dömd för något som skadat hästen ska du eller hästägaren inte tjäna på det, resultatet och prispengarna ska strykas, alltså ge diskvalifikation. Det är väl helt och hållet klart att man inte ska tjäna pengar på att skada djuret!

Rädd att många tjänstemän inte bryr sig så mycket

Andra exempel som borde ge diskvalifikation är till exempel blödande hovar om de slitits ner av barfotakörning eller blödande munnar efter hårdhänt hantering av kusken. Inom ridsporten diskvalificeras du obönhörligen om hästen har minsta blod i munnen efter ritten, oavsett om det är orsakat av bettet eller om den bitit sig i tungan. Det sker aldrig i travet, för travhästar gäller andra regler, jag har aldrig hört att någon diskvalificerats för blödande mun.

Tyvärr ser man mer och mer ryck och sågande i munnen på hästarna. Ibland verkar det vara för att ”egga” hästen före start, ibland verkar det vara för att få den att springa fortare på upploppet. Denna hårdhänta hantering av hästens mun verkar tyvärr ha ökat med andelen utländska kuskar i landet, kanske en ”kulturskillnad” i ”körkonsten”?

Kunskap och forskningsresultat kring hästar måste implementeras i beslut och hantering, det borde vara naturligt och står också i de vackra citaten ovan.

Arbetsfysiologiforskningen pekar tydligt på att medeldistans med autostart är mer slitsamt än kort distans och voltstart för de unga hästarna. Jag tänker då på de första starterna hästarna gör som unghästar, två- och treåringar.

Redan veterinärprofessorn Arne Lindholm kom fram till detta på 1970-talet. Det känns bara för tråkigt att Breeders Crown-loppen för tvååringar fortfarande år 2019 körs över 2.140 meter autostart. Det måste väl vara upp till människor i beslutande funktioner att ta reda på så mycket kunskap som möjligt innan så viktiga beslut fattas.

Tyvärr är jag rädd att många tjänstemän inte bryr sig så mycket. De har sin lön och sitt jobb kvar ändå. Jag anser att svensk travsport som organisation dåligt utnyttjar kunskap och erfarenhet som finns bland aktiva, intresserade och forskare i branschen.

Det finns inga naturliga mötesplatser. Kanske skulle vi ha återkommande konferenser där fakta och erfarenheter i viktiga ämnen diskuteras?

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Klaus Koch.