Härskartekniker. Finns garanterat hur många varianter som helst. Stöpt i så många olika former. I en del fall skulle det nog till och med kunna anses positivt.
Världen behöver beslutsfattare. Vi behöver folk med pondus. Människor med sådan auktoritet att så snart dom kliver upp på en scen eller att dom kliver in i en fullsatt sal så räcker det med att dom harklar sig så stannar hela omvärlden upp. Det blir tyst. Knäpptyst. Den typen av människor behövs, så länge som dom inte utnyttjar makten. Så länge som dom inte trampar på andras skor. Så länge dom inte har alldeles för stora skor.
Som liten tjej hade jag en sån där period som många småflickor har, den där åldern där man vill ha djur. Inte ett. Utan helst ett helt zoo. Jag ville ha hästar, grisar, hundar, katter, kaniner, fåglar, fiskar, tusenfotingar, och så vidare.
Våra närmsta grannar försökte på skoj att intala mig att jag kunde skaffa en ponny, den rymdes ju i garaget och SOM jag tjatade på mina stackars föräldrar. Som tur är hade pappa och mamma bättre koll, det blev ingen ponny på våran gata, i vårat villaområde.
Intresset för hästar och djur bestod. Många år senare i livet, när många delar av världen hade setts och både jobb och grabbar hade bytts ut…så dök P upp. I takt med att jag gav P en chans att lära känna honom så fick jag väldigt mycket på köpet. Den här gången var det inte frågan om EN ponny i ett garage, utan ganska många fler hästar. Och katter. Ganska snart blev det även hundar.
Men framförallt, med på köpet kom det en familj. Den så kallade travfamiljen.
För så är det verkligen. Är man med i travet, är man med i familjen. Precis som i en vanlig stor modern familj så tas man emot med öppna armar. Det är roligt, härligt och kärleksfullt, men det händer även att det tjafsas, diskuteras och skriks. Här träffas man inte över en middag eller över en kopp kaffe ibland. Här ses man under alla möjliga omständigheter.
I travfamiljen lär man känna varandra ganska väl, ganska snart. Det tvingas man till. För här träffas man på helt andra villkor än i vanliga familjer eller med sina kollegor på jobbet. Här träffas man när man är som starkast eller när man är som svagast. När man är som tröttast eller när man är som hungrigast. Ditt sanna jag kommer fram ganska snart.
Här finns ingen mat- och sovklocka. Här finns inga tider eller regler som gäller. Inom travfamiljen finns dom tuffaste jag känner. Dom som kliver upp innan alla andra vaknar. Dom som lägger huvudet på kudden när alla andra är inne i sin djupaste sömn. Dom som äter om det finns möjlighet, för allt som oftast en hektisk travdag finns det inte tid till det.
En annan anledning till att dom tillhör dom absolut tuffaste och starkaste jag känner är att dom gång på gång mister sina bästa vänner och familjemedlemmar, men reser sig alltid för att fortsätta ta hand om resten av den fyrbenta familjen.
I travfamiljen finns inga arbetstider. Hästarna har inga röda dagar. Dom står inte inne utan mat och vatten på helgerna.
I travfamiljen är det måndag hela veckan som gäller. Eller lördag. Det överlåter jag till fri tolkning. För alla inom travfamiljen gör ju det dom älskar. Dag ut och dag in. Oavsett måndag, onsdag eller lördag. Oavsett om det är påskafton, midsommarafton eller nyår. Men hur länge ska denna travfamilj orka hålla ihop? Hur mycket orkar alla trots att man gör det man älskar? När är det nog?
Bakom varje enskild individ i varje liten del av travfamiljen finns det en människa. Ingen maskin eller robot. Utan en helt vanlig människa. En människa som även den behöver sömn, som behöver äta, som behöver få vila. Som behöver få vara mänsklig. Som behöver få hinna gå på sin mormors begravning, som behöver få gå på sin bästa väns bröllop, som behöver få tid till att se sina barn växa upp. Utan att hela tiden slitas sönder och samman med samvetet över att man måste välja mellan sin systers bröllop eller att åka och sela sin nervösa, stressade fyrbenta kompis.
För dom fyrbenta går nästan alltid före. Det är så det är inom travfamiljen. Djuren går alltid i första hand. Man orkar alltid lite extra och man har alltid lite mer tid för dom.
Emellanåt har man värsta sortens sömnlösa nätter och bilfärder hem, när man har lämnat av en av sina bästa kompisar på universitetsdjursjukhuset i Uppsala utan att veta om man någonsin får hämta hem den hästen igen.
I tolv år var jag en del av travfamiljen. I tolv år fick jag uppleva min flickdröm med alla dessa djur inpå knuten. Inga tusenfotingar dock, men ändå så mycket kärlek i form av fyrbenta vänner.
Under dessa tolv år har människor kommit och gått, men nästan inte en enda har lämnat detta liv eller denna familj för att man självmant har valt det. Man har lämnat det för att det inte längre går. För att man inte längre orkar. För att ens kropp inte längre orkar. Det sliter en sönder och samman att år efter år, flera kvällar i veckan vara på trav sena nätter, ibland har det börjat ljusna redan innan man är hemma igen.
Ändå ringer klockan i bästa fall kring 5.30-tiden. Senast. Det sliter att säga hej då till sina barn och känna sig otillräcklig när man lämnar över dom till mormor och morfar för tredje gången samma vecka för att åka iväg på travet.
Jag kan inte låta bli att undra vart glädjen och kärleken till sporten tar vägen när vi försöker att mjölka ur det sista av vad alla aktiva har att ge.
När vi senarelägger V75 på lördagarna för att spelarna ska spela mer medan vi splittrar familjer från att hinna hem och läsa godnattsagor för sina barn eller till och med i bästa fall hinna hem för att äta middag med sina familjer.
För säkerhets skull, om inte alla har hunnit lagt sina sista kronor på V75, om inte alla miljoner har kommit in till ATG redan under dagens omgång, så ska det garderas med en lördagskvällsomgång någonstans ute i landet.
Pengar tickar in till ATG och travfamiljen blir mindre och mindre. Vilka är man ute efter? Vilka måste spela på trav klockan 22.30 på lördagskvällarna? Förmodligen framförallt dom som inte borde spela. Förmodligen dom som ska försöka spela igen det dom missade på V7:an. Säkerligen dom som verkligen inte kan vänta till söndagen och det är inte för kärleken till sportens skull utan det stavas spelberoende.
Det räcker med trav. Vi behöver inte trav dygnet runt. Spelarna behöver inte trav dygnet runt. Vi i travfamiljen orkar inte med trav dygnet runt. Dra i handbromsen. Minska ner travet och låt oss känna glädjen igen.
Jag vill tro att kärleken till sporten inte är döende. Jag vill tro att kärleken till våra fyrbenta vänner alltid kommer att finnas där. Jag vill tro att många fler småflickor liknande mig ska få sina önskningar uppfyllda.
Att kunna få livnära sig på det man älskar och brinner för är få förunnat. Det gör att man orkar. Att man alltid kan ge det lilla extra.
SÅ nu vänder jag mig till beslutsfattarna. Lyssna lite på oss i travfamiljen. Lyssna lite på fotfolket. Ta av er era stora skor. Ta inte ifrån oss glädjen. Ta inte ifrån oss orken. Tvinga oss inte att gång på gång välja mellan familjen, vänner och våra fyrbenta.
Hjälp oss istället med att orka hålla på med det vi älskar livet ut. Hjälp oss att orka.
Hjälp oss att ta vara på framtidens flickdrömmar.
– Susanne Andersson
(En av alla före detta aktiva som hoppas att kärleken till sporten och hästarna blir viktigare än spelet igen)
