Fokustema
Gästkrönika
Exklusivt för dig som prenumerant
Läs senare

”Tvinga oss inte att välja”

Tidigare hästskötaren Susanne Andersson var gästkrönikör i förra veckans utgåva av Sulkysport och hon skriver om hur hästen och sporten hamnat i bakvattnet. "Det räcker med trav. Vi behöver inte trav dygnet runt. Spelarna behöver inte trav dygnet runt. Vi i travfamiljen orkar inte med trav dygnet runt."
Av
Susanne Andersson
Susanne Andersson i segerdefilering med sin passhäst Ariel Boko för sex år sedan. Foto Hanold/ALN
Susanne Andersson i segerdefilering med sin passhäst Ariel Boko för sex år sedan. Foto Hanold/ALN

Härskartekniker. Finns garanterat hur många varianter som helst. Stöpt i så många olika former. I en del fall skulle det nog till och med kunna anses positivt.

Världen behöver beslutsfattare. Vi behöver folk med pondus. Människor med sådan auktoritet att så snart dom kliver upp på en scen eller att dom kliver in i en fullsatt sal så räcker det med att dom harklar sig så stannar hela omvärlden upp. Det blir tyst. Knäpptyst. Den typen av människor behövs, så länge som dom inte utnyttjar makten. Så länge som dom inte trampar på andras skor. Så länge dom inte har alldeles för stora skor.

Som liten tjej hade jag en sån där period som många småflickor har, den där åldern där man vill ha djur. Inte ett. Utan helst ett helt zoo. Jag ville ha hästar, grisar, hundar, katter, kaniner, fåglar, fiskar, tusenfotingar, och så vidare.

Våra närmsta grannar försökte på skoj att intala mig att jag kunde skaffa en ponny, den rymdes ju i garaget och SOM jag tjatade på mina stackars föräldrar. Som tur är hade pappa och mamma  bättre koll, det blev ingen ponny på våran gata, i vårat villaområde.

Intresset för hästar och djur bestod. Många år senare i livet, när många delar av världen hade setts och både jobb och grabbar hade bytts ut…så dök P upp. I takt med att jag gav P en chans att lära känna honom så fick jag väldigt mycket på köpet. Den här gången var det inte frågan om EN ponny i ett garage, utan ganska många fler hästar. Och katter. Ganska snart blev det även hundar.

Men framförallt, med på köpet kom det en familj. Den så kallade travfamiljen.

För så är det verkligen. Är man med i travet, är man med i familjen. Precis som i en vanlig stor modern familj så tas man emot med öppna armar. Det är roligt, härligt och kärleksfullt, men det händer även att det tjafsas, diskuteras och skriks. Här träffas man inte över en middag eller över en kopp kaffe ibland. Här ses man under alla möjliga omständigheter.

I travfamiljen lär man känna varandra ganska väl, ganska snart. Det tvingas man till. För här träffas man på helt andra villkor än i vanliga familjer eller med sina kollegor på jobbet. Här träffas man när man är som starkast eller när man är som svagast. När man är som tröttast eller när man är som hungrigast. Ditt sanna jag kommer fram ganska snart.

Här finns ingen mat- och sovklocka. Här finns inga tider eller regler som gäller. Inom travfamiljen finns dom tuffaste jag känner. Dom som kliver upp innan alla andra vaknar. Dom som lägger huvudet på kudden när alla andra är inne i sin djupaste sömn. Dom som äter om det finns möjlighet, för allt som oftast en hektisk travdag finns det inte tid till det.

En annan anledning till att dom tillhör dom absolut tuffaste och starkaste jag känner är att dom gång på gång mister sina bästa vänner och familjemedlemmar, men reser sig alltid för att fortsätta ta hand om resten av den fyrbenta familjen.

I travfamiljen finns inga arbetstider. Hästarna har inga röda dagar. Dom står inte inne utan mat och vatten på helgerna.

I travfamiljen är det måndag hela veckan som gäller. Eller lördag. Det överlåter jag till fri tolkning. För alla inom travfamiljen gör ju det dom älskar. Dag ut och dag in. Oavsett måndag, onsdag eller lördag. Oavsett om det är påskafton, midsommarafton eller nyår. Men hur länge ska denna travfamilj orka hålla ihop? Hur mycket orkar alla trots att man gör det man älskar? När är det nog?

Bakom varje enskild individ i varje liten del av travfamiljen finns det en människa. Ingen maskin eller robot. Utan en helt vanlig människa. En människa som även den behöver sömn, som behöver äta, som behöver få vila. Som behöver få vara mänsklig. Som behöver få hinna gå på sin mormors begravning, som behöver få gå på sin bästa väns bröllop, som behöver få tid till att se sina barn växa upp. Utan att hela tiden slitas sönder och samman med samvetet över att man måste välja mellan sin systers bröllop eller att åka och sela sin nervösa, stressade fyrbenta kompis.

För dom fyrbenta går nästan alltid före. Det är så det är inom travfamiljen. Djuren går alltid i första hand. Man orkar alltid lite extra och man har alltid lite mer tid för dom.

Emellanåt har man värsta sortens sömnlösa nätter och bilfärder hem, när man har lämnat av en av sina bästa kompisar på universitetsdjursjukhuset i Uppsala utan att veta om man någonsin får hämta hem den hästen igen.

I tolv år var jag en del av travfamiljen. I tolv år fick jag uppleva min flickdröm med alla dessa djur inpå knuten. Inga tusenfotingar dock, men ändå så mycket kärlek i form av fyrbenta vänner.

Under dessa tolv år har människor kommit och gått, men nästan inte en enda har lämnat detta liv eller denna familj för att man självmant har valt det. Man har lämnat det för att det inte längre går. För att man inte längre orkar. För att ens kropp inte längre orkar. Det sliter en sönder och samman att år efter år, flera kvällar i veckan vara på trav sena nätter, ibland har det börjat ljusna redan innan man är hemma igen.

Ändå ringer klockan i bästa fall kring 5.30-tiden. Senast. Det sliter att säga hej då till sina barn och känna sig otillräcklig när man lämnar över dom till mormor och morfar för tredje gången samma vecka för att åka iväg på travet.

Jag kan inte låta bli att undra vart glädjen och kärleken till sporten tar vägen när vi försöker att mjölka ur det sista av vad alla aktiva har att ge.

När vi senarelägger V75 på lördagarna för att spelarna ska spela mer medan vi splittrar familjer från att hinna hem och läsa godnattsagor för sina barn eller till och med i bästa fall hinna hem för att äta middag med sina familjer.

För säkerhets skull, om inte alla har hunnit lagt sina sista kronor på V75, om inte alla miljoner har kommit in till ATG redan under dagens omgång, så ska det garderas med en lördagskvällsomgång någonstans ute i landet.

Pengar tickar in till ATG och travfamiljen blir mindre och mindre. Vilka är man ute efter? Vilka måste spela på trav klockan 22.30 på lördagskvällarna? Förmodligen framförallt dom som inte borde spela. Förmodligen dom som ska försöka spela igen det dom missade på V7:an. Säkerligen dom som verkligen inte kan vänta till söndagen och det är inte för kärleken till sportens skull utan det stavas spelberoende.

Det räcker med trav. Vi behöver inte trav dygnet runt. Spelarna behöver inte trav dygnet runt. Vi i travfamiljen orkar inte med trav dygnet runt. Dra i handbromsen. Minska ner travet och låt oss känna glädjen igen.

Jag vill tro att kärleken till sporten inte är döende. Jag vill tro att kärleken till våra fyrbenta vänner alltid kommer att finnas där. Jag vill tro att många fler småflickor liknande mig ska få sina önskningar uppfyllda.

Att kunna få livnära sig på det man älskar och brinner för är få förunnat. Det gör att man orkar. Att man alltid kan ge det lilla extra.

SÅ nu vänder jag mig till beslutsfattarna. Lyssna lite på oss i travfamiljen. Lyssna lite på fotfolket. Ta av er era stora skor. Ta inte ifrån oss glädjen. Ta inte ifrån oss orken. Tvinga oss inte att gång på gång välja mellan familjen, vänner och våra fyrbenta.

Hjälp oss istället med att orka hålla på med det vi älskar livet ut.  Hjälp oss att orka.

Hjälp oss att ta vara på framtidens flickdrömmar.

– Susanne Andersson 

(En av alla före detta aktiva som hoppas att kärleken till sporten och hästarna blir viktigare än spelet igen)

Fokustema
Krönika
Läs senare

Fransson: ”Vi behöver en bomb”

Fredrik "Frasse" Fransson var förra veckans krönikör om att travet saknar den/det där som lyfter hela sporten. "Vi behöver en bomb. En positiv bomb."
Av
Fredrik Fransson
Sulkysports krönikör Fredrik Fransson har tre punkter på sin önskelista inför 2020. Bland annat vill han att banorna ska komma tillbaka till att tävla på fasta veckodagar istället för att ofta växla dag från en tävlingsdag till nästa.
Foto Mia Törnberg
Sulkysports krönikör Fredrik Fransson har tre punkter på sin önskelista inför 2020. Bland annat vill han att banorna ska komma tillbaka till att tävla på fasta veckodagar istället för att ofta växla dag från en tävlingsdag till nästa. Foto Mia Törnberg

Här kan ni läsa Fredrik ”Frasse” Franssons krönika som publicerades  Sulkysport nummer 48 2019:

Julen står för dörren och det är en tid att minnas tillbaka – men också att titta i kristallkulan och drömma om framtiden.

För de som känner mig ligger mitt fokus extremt mycket på framtiden och här kommer tre saker på min travönskelista inför 2020.

Nummer ett på min lista är respekt och självförtroende. Jag hoppas att Svensk Travsport, landets travbanor och aktiva finner självförtroendet.

Fakta

Fredrik Fransson

Ålder: 39 år.

Familj: Gift med Michaela. För övrigt består familjen av hund, katt och en massa hästar.

Bor: Järvsö.

Licens: A-tränare vid Bollnästravet.

Bästa travminnet: Vinst i V75-loppet Jon Olssons Minne på hemmaplan, Bollnästravet, med Monster Monsun.

Intressen förutom trav: Downhillcykling och att lära mig saker.

Expandera

Det finns naturligtvis goda exempel på det, men utvecklingen måste vi se allvarligt på. Det behövs en stor portion respekt för de aktiva, men också från oss till både banor och tjänstemän – it goes both ways så att säga…

Vi saknar den/det där som lyfter hela sporten – vi behöver en bomb. En positiv bomb.

Nummer två på min önskelista är att man på riktigt ser över tävlingsplaneringen. Det är naturligtvis 2021 vi pratar om, men ska det till en utveckling bör vi finna geniet som löser den knuten.

Att Bollnäs tävlar fredag, torsdag, söndag, onsdag, fredag, fredag, måndag, tisdag och så vidare nästa år känns väldigt spretigt. Det borde gå att göra fler fasta dagar för våra travbanor. Jag önskar en röd tråd – och den ska inte vara veckans alla dagar.

Nummer tre är en sajt där vi har uppdaterade resultat med både norska och svenska kallblod där vi kan göra egna stamtavlor OCH – här kommer nyckeln – möjlighet att testa ännu ofödda avkommor i framtida stamtavlor och spara dem för sin avelsplanering.

ST och DNT har beslutat att vi inte får avla som vi vill, nu kommer också rykten om ännu mer restriktiva åtgärder mot inavel. Det som glömts bort än så länge är verktygen för uppfödarna. Breedly är en riktigt bra start – kan vi ytterligare uppdatera den sajten kan det blir hur bra som helst.

Snabba vändningar i stuteribranschen – för några veckor sedan hade vi klart med två fina hingstar i Ängsborken (e. Bork Odin – Puma Jerva) och Galileo (e. Järvsöfaks – Tangen Pia). Jag tänkte i mitt stilla sinne att det räcker bra, för vi tackade nej till många – men så dök dom upp lite från sidan, Horgen Tore (e. Spikeld – Horgen Laila) och varmblodet (!) Cash Gamble (e. Ready Cash – No Way Back) och då var det klart på fem sekunder.

Snabba beslut är dom bästa – långbänk är inget för mig.

Apropå långbänk. Jag brukar maila till Svensk Travsport en del. Som ni kanske kommer ihåg från mina tidigare krönikor vill jag se bättre, enklare, modernare och roligare nyheter för hästägarna i form av exempelvis bättre teknik för hästägandet.

Där snackar vi långbänk. Jag har dock inte gett upp, det är snart dags att påminna dem igen om att travsporten har en härlig potential, men att hästägande ska ta steget in i något som kan liknas vid nutid.

Jag hoppas att man tagit hänsyn till framtiden på riktigt när man byggt den nya travsport.se och att man skyndsamt fortsätter att utveckla funktioner för de som är svensk travsport – det vill säga de aktiva.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Maria Törnqvist

Fokustema
Krönika
Läs senare

Borell: ”Vem är travet egentligen till för?”

Kristian Borell om att han hellre har en lynnig Ready Cash-avkomma än en efter avelskungen och om det bakre rökfyllda rummet på Solvalla där besluten egentligen tas.
Av
Kristian Borell
Muscle Hill, Muscle Hill, Muscle Hill... Delar av travsporten har blivit både förutsägbar och tråkig, anser krönikören Kristian Borell. Foto Mark Hall/US Trotting
Muscle Hill, Muscle Hill, Muscle Hill... Delar av travsporten har blivit både förutsägbar och tråkig, anser krönikören Kristian Borell. Foto Mark Hall/US Trotting

Här kan ni läsa Kristian Borells krönika som publicerades i Sulkysport nummer 47 2019:

Vi går mot mörkare tider rent ljusmässigt och 10.000-kronorsfrågan, kanske redan besvarad, är om det även gäller travsporten. Ett kan vi dock vara helt säkra på, det är ljusa tider i det avelsrike där Muscle Hill är kung.

Muscle Hill till höger, Muscle Hill vänster och Muscles Yankee-sonen uppåt och nedåt. Dennes klon-armé travar ut i världen och är oändligt ryktbar redan från början. De utstrålar styrka, är travsäkra, har bra huvud och verkar rent allmänt vara bortanför kött och blod.

Fakta

KRISTIAN BORELL

Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt.

I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.

Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.

– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.

Expandera

Livet leker och många är de som solar sig i glansen av Boba Fetts …. förlåt Muscle Hills segervagn. Människor som i flera led till och med får sina pengar tillbaka. Bara en sådan sak.

Jag tycker att det blivit alldeles för förutsägbart och tråkigt. Tack Gode Gud för en klart lynnigare Ready Cash-avkomma, hur mycket kött och blod som helst, och tack Gode Gud för alla icke-haussade avelshingstar där ute.

För vilken chans är det inte för pålästa och tålmodiga uppfödare och hästägare när haussen kring Muscle Hill, och för den delen Ready Cash och x antal avelshingstar till, är så stor och dansen kring segervagnen så ivrig? Superläge att smart handla riktigt bra och billigt, säger jag.

Tänk bara på Ruty Grif, pappa till Zacon Gio, som inte var vatten värd innan en viss son började röra på sig. 10-2-5-33, där har ni antalet registrerade Ruty Grif-avkommer i kronologisk ordning. Underbara siffror, bevis på möjlig förändring i ett läge där allt verkar oföränderligt och, som sagt, vilken chans för pålästa och tålmodiga uppfödare och hästägare! Lägg sedan till 3.000, som i de euro som en gång betalades för Zacon Gio, och de underbara siffrorna visar sig vara än fler.

Tråkigt bara att det är häxdoktor Holger Ehlert som tränar Zacon Gio och att vi därmed inte kommer att få se honom på Solvalla i Elitloppet.

Att Ehlert inte tillåts starta där i maj visste vi. Och om någon av oss hade glömt det har det konstaterats om igen i den podd där Solvallas rökfyllda bakre rum lägger ut texten. I ett försök att vara transparenta (detta vedervärdiga ord!) och samtidigt sätta agendan, sitter herrar Forsberg, Malmrot & Myron och lyckas med både det ena det andra. Nu senast med att gnälla på en påstått krönikegnällig Stefan ”Tarzan” Melander.

Att det rökfyllda bakre rummet, det rum där besluten egentligen tas, reflekterar och har synpunkter på saker och ting är självklart. Men, gå för Guds skull inte till angrepp på en av den egna banans främsta, om nu inte denne förklarat öppet krig. När så inte är fallet blir det hela bara småaktigt, aningslöst, oförståeligt och en väldigt viktig fråga infinner sig som ett brev på posten.

Vem är travet egentligen till för? För alla dessa travtjänstemän eller för utövarna av den underbara sport som är travet?

Det är svårt att inte tänka på Solvallas historia av att inte göra livet lätt för vissa och ni förstår att jag tänker på Sören Nordin, som om och om igen vittnade om att bli motarbetad av sin egen bana.

De i det rökfyllda bakre rummet skall såklart vara tillgängliga och låta sig intervjuas, men att i egen regi sitta och gnälla över saker som ”krönikegnäll” är inget annat än en synnerligen dåligt utformad proposition, att stå där efter målgång med blödande hovar eller att omotiverat tokgaloppera direkt från start. Inte på något sätt bra, alltså.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Fredrik ”Frasse” Fransson.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: ”Är den nya sidan bättre för användaren?”

Klaus Koch utvärderar lanseringen av ST:s nya hemsida i förra veckans krönika.
Av
Cecilia Kristoffersson
ST:s nya hemsida hade premiär förra onsdagen.
ST:s nya hemsida hade premiär förra onsdagen.

Här kan du läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 46 2019:

Under förra veckan lanserade Svensk Travsport sin nya hemsida. Det är en fullständigt naturlig sak att hemsidor måste uppdateras med jämna mellanrum då det ständigt sker förändringar. Men ibland måste man ställa sig frågan om förändringen är till för förändringens skull eller för att ge brukaren bättre service?

För några år sedan gjordes ATG:s hemsida atg.se om radikalt. Det uppstod en hel del problem i samband med lanseringen av nya sidan och under en rätt så lång övergångsperiod höll ATG liv i en kopia av den tidigare hemsidan.

Fakta

Klaus Koch

Ålder: 62 år
Bor: Vid Solvalla
Gör: Driver bolaget On Track World- wide AB, konsult inom internationell travsport. Numera vd på Charlottenlund.
Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.
Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.
Intressen förutom trav: Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

Kopian kallades classic.atg.se och den blev oändligt populär bland brukarna. Det var sidan som hade ”allt”. Med det menar jag att det var hur lätt som helst att hitta precis det du behövde veta, med hänsyn till både spel och  sport. Sidan var alltså extremt brukarvänlig.

Och det måste ju vara A och O med att erbjuda en hemsida. Att besökaren känner sig hemma och får den service han eller hon behöver. Så rule number one när du etablerar en servicebaserad hemsida är att du efterlever brukarens krav. Det var mångas intryck att ATG med ”nya” atg.se negligerade dessa krav.

Om du överhuvudtaget kunde hitta det du önskade krävde det ett ökat antal klick, vilket i mina ögon är ett absolut no-go. Man hänvisade till en tjusig instruktionsvideo, men den innehöll en julgran av information som bara gjorde i alla fall mig ännu mera förvirrad.

Jag ska ärligt medge att jag tillhör det ”sämre” skiktet av it-brukare. Alltså de med litet eller inget kunnande och som är avhängiga av lättgänglig data.

Går jag in på en huvudtravsajt och vill veta resultat från dagens tävlingar vill jag kunna söka det mitt i synfältet. Inte genom att klicka runt en fyra-fem gånger. Samma gäller till exempel häst- och kuskinformationer. Sådan var classic.atg.se.

Förra onsdagen var jag – som jag är flera gånger per dag – inne på travsport.se. Allt var som vanligt. När jag sent på kvällen samma dag ville kolla resultat från Solvalla möttes jag av en helt ny layout. Och hur mycket jag än sökte lyckades jag inte med att hitta resultaten från Solvalla.

Jag fick gå till atg.se – vilket jag i och för sig hade gjort ändå då jag gärna vill veta eventuella oddsen som inte längre framgår på travsport.se – för att få veta kvällens resultat. Men på atg.se ser man inte alla tider och vem som tränar hästarna.

På nästan alla länders förbundshemsidor kan du söka på en häst direkt. Finland, Norge, Tyskland och Holland har det så och så var det också för Sveriges vidkommande fram tills för en vecka sedan.

Nu behöver man ett extra klick via ”Sök Sportinfo”.

Att söka på en tränare eller körsven har blivit svårare och jag har ännu efter fem dagar inte hittat vägen. Vet man namnet på en häst som personen i fråga tränar eller kör kan man söka via den.

Det kan finnas flera orsaker till att en hemsida bör uppdateras/förändras. Dels förändras tekniken ständigt och behöver vara up to date och dels kan både erbjudare och nyttjare ”tröttna” på samma utseendet. Det första är ett ”must have”, det senare enligt min uppfattning ett ”nice to have”.

Tar vi exemplet med classic.atg.se tycker jag att man kunde ha bevarat konfigurationen och istället uppgraderat och moderniserat det kosmetiska. På den nya atg.se – som ju inte är så värst ny längre – kan jag fortfarande inte navigera på samma sätt som på Classic. Jag misstänker att detsamma kommer att hända med travsport.se, men jag hoppas naturligtvis att jag har fel.

Det skulle dock vara kul att veta varför – bortsett från de datatekniska kraven – att ST valde att lansera en helt ny konfiguration på sin hemsida. Jag har i och för sig inte hört andra gnälla, men är det bara jag som har svårt med att lära mig navigera på den?

Nu ska denna krönika absolut inte uppfattas som gnäll från en sur medelålders gubbe, men jag är en stor anhängare av enkelhet och minimalism. Självklart ska vår sport framstå som modern och attraktiv för nya besökare och användare. Men jag vägrar att tro att man då behöver att slopa de beprövade och säkra metoderna. Så kallade ”nya människor” ser ju inte skillnaden ändå och är nöjda bara kosmetiken verkar tilltalande.

Med det sagt vill jag skrida till jobbet och lära känna nya travsport.se. Jag är kanske för reaktionär, men än är det för min del inte för sent gällande förändring.

*** 

Fotnot: Denna veckas krönikör är Kristian Borell.